Väntan på bekräftelse

En regning dag, lite sorgsen och jag håller fortfarande andan. Jo, jag vet ju att ett förhandsbesked är på gång. Jag har blivit lovad ett mail i veckan eller som senast nästa vecka med huvuddragen i utlåtandet från konsulten som gjort min utredning. Lite lite vet jag vad hon tänker, men som sagt, jag hållet andan tills jag har det svart på vitt.

Jag törs inte börja tänka på vad resultatet kan innebära förrän det finns där, oåterkalleligt. För det blir nog en hel del att fundera över, det är jag ganska säker på. Vilket förhållningsätt kommer jag ha, vem och vilka ska jag berätta för, vilka kommer att tycka att jag skapar problem jag inte har, vem kommer att förstå och vem kommer att titta på mig som en sämre människa?

Att jag kommer att råka ut för alla dessa reaktioner är jag ganska säker på, men från vem, det har jag dessto svårare att klura ut. Det kommer att kännas i hjärtat, oavsett hur resultatet kommer att se ut. En sorg över det jag kunde fått göra annorlunda med hjälp och självinsikt. Ett liv som jag alltså levt med fel karta och kompass i handen.

Tänk så annorlunda mitt liv hade kunnat te sig...jaa det måste jag ju komma över på nåt sätt. Skaffa mig kunskaper om hur jag ska hjälpa mig själv, förstå mig själv och förlåta mig själv för alla handlingar som är gjorda i ren okunskap om mig själv.

Lite ledig

Jag har tagit lite ledigt idag, eller ledigt och ledigt jag hade sån huvudvärk att jag inte orkade göra nåt på hela förmiddagen idag. I måndagskväll sms:ade jag tjejen som håller i min utredning eftersom jag tycker att det är en ren plåga att gå och vänta på hennes resultat. Hon var inte klar, men i slutet på nästa vecka skulle jag kunna förvänta mig ett utlåtande om än inofficiellt.

Hon var lite bekymrad över att jag inte hade några bra "referenser" från barndommen vilket försvårade hennes utlåtnade såklart. Men vad gör man om maninte har tilgång till det? Andra har ju kunnat utredas och fått diagnos utan det? Så det måste ju gå även med mig. Vi pratade ganska länge och hon fick reda på lite mer, vilket säkerligen inte var till någon nackdel. Dessvärre hade hennes samtal med min syster inte gett henne något vettigt alls.

Det var ju synd eftersom jag helst hade sett att hon inget visste (syrran alltså), men det kunde jag ju inte veta. Med facit i hand hade jag alltså inte behövt berätta något för hene vilket hade känts mycket bättre. Jag har inte det stora förtroendet för henne att jag vill berätta om mina eventuella diagnoser. Nu kommer hon ju självklart att fråga om det vad det lider och erfarenheten säger mig tyvärr att hon inte kommer att kunna hålla käften om det heller.

Hon har flera gånger berättat saker för alla möjliga i sin närhet om sånt man berättat i förtroende. Det gör en ju inte glad precis. Visst, det är väl ingen katasftrof om hon gör det, men oftast kan det ju vara skönt att själv få berätta för de man vill och när man är redo.

Hade tänkt att jag skulle åka och häsla på en bekant idag, men med huvudvärk blev inget av med det, så det får bli en lugn hemmakväll framför teven. Ett av mina favortitprogram går ju på onsdagskvällarna som tur är.

Attan vilken tur!

Analyserar väntan

Denna väntan....
Nu har det gått över en vecka sedan jag gjorde mitt sista test på min utredning. Jag är skitnervös och orolig som Attan!!!

Men inte ett ord har jag hört och jag håller på att bli galen. Det officiella resultatet blir ju inte förrän i augusti, det vet jag ju, men jag skulle få ett kortare mail med huvuddragen i av konsulten som mitt landsting köpt in så snart hon var klar med sin analys. Både för att kunna kommentera om något i den var helt fel (alltså felaktiga uppgifter om något) och för att ändå veta hur jag "ligger" till på "npf-skalan".

Och nu börjar det bli outhärdligt att vänta..

Jag går omkring som i ett vakuum och kan liksom inte få något vettigt gjort, utan bara väntar och väntar. Jag har ju inget bra tålamod och att vänta eller att få min planering ändrad är bland det jag har svårast för i min tillvaro. Jag måste veta för att kunna gå vidare. Nu kan jag inte komma någonstans känns det som. Jag vill ju få möjlighet att sitta ner och tänka igenom mitt liv utifrån det konsulten kommer fram till. Revidera och få en ny förståelse för mig som person, att kanske kunna förlåta mig för händelser och ageranden som varit minst sagt annorlunda än gängse normen.

Största oron är som jag påpekat tidigare att jag inte skulle anses ha några funktionshinder alls, då vet jag inte hur jag ska se på mig själv och mitt liv. Det skulle vara en mardröm faktiskt, att jag isåfall bara är en otroligt misslyckad människa... För det är verkligen lite så jag tänker på mitt liv. Som ett misslyckande. Att jag inte klarat av att vara som alla andra..

Så snälla konsulten, kan du ösa på lite med dina analyser och dina utlåtanden. Jag vill veta vem jag är! Och jag vill veta det NU!

Väntan är alltid så lång

Min ständiga förljeslagare genom livet, bristen på tålamod. Jag har aldrig mått bra av att vänta, det gör mig trött irriterad och handlingsförlamad. Inget känns meningsfullt förrän väntan är över. Undrar hur jag egentligen stod ut de nio månader jag var gravid. Tur att minnet sviker ibland.

Jag har varit och gjort mina tester, jag har blivit intervjuad och svarat på frågor. Jag har lagt mönster efter förebilder och jag har skrivit ner en massa saker om mig själv. Min syster har svarat på frågor som jag inte vet om jag vill veta svaren på och nu väntar jag på svar. Och jag väntar, väntar och trampar rastlösa timmar fram och åter i lägenheten utan att få några vettiga tankar i ordning.

Jag har inte fått datum för återgivning ännu, jag kollar e-posten tio gånger om dagen och den är lika tom som alltid. Hon pratade lite om aspiga drag och om min impulsivitet, mer har jag inte uppfattat och jag törs inte spekulera allt för mycket.

Jag vet inte vad jag vill, och inte hur jag ska tänka. Det är en pina att inte våga tro något alls. Tänk om jag inte uppfyller tillräckligt med kriterier för att få en diagnos? Eller tänk om jag verkligen uppfyller en massa kriterier för att få både en och två diagnoser? Okänd mark, okänt land. Läskigt och en oåterkallekig handling som kan få många orörutsedda konsekvenser. Har jag verkligen tänkt igenom detta, var det så viktigt att få veta?

Våndan är stor och tvivlen på min egen förmåga och på om jag tagit rätt beslut pendlar från timma till timma. Vad har jag gettm ig in på? Vad har jag för glädje av att få det på pränt? Att jag saknar förmåga att bete mig som de sociala konventionerna kräver av mig. Har jag gjort mig själv en björntjänst?

Upp och ner, fram och tillbaka, in och ut, hit och dit....och i slutänden är jag ju samma människa oavsett. Nej, vänta är inte min grej...