Min ständiga förljeslagare genom livet, bristen på tålamod. Jag har aldrig mått bra av att vänta, det gör mig trött irriterad och handlingsförlamad. Inget känns meningsfullt förrän väntan är över. Undrar hur jag egentligen stod ut de nio månader jag var gravid. Tur att minnet sviker ibland.
Jag har varit och gjort mina tester, jag har blivit intervjuad och svarat på frågor. Jag har lagt mönster efter förebilder och jag har skrivit ner en massa saker om mig själv. Min syster har svarat på frågor som jag inte vet om jag vill veta svaren på och nu väntar jag på svar. Och jag väntar, väntar och trampar rastlösa timmar fram och åter i lägenheten utan att få några vettiga tankar i ordning.
Jag har inte fått datum för återgivning ännu, jag kollar e-posten tio gånger om dagen och den är lika tom som alltid. Hon pratade lite om aspiga drag och om min impulsivitet, mer har jag inte uppfattat och jag törs inte spekulera allt för mycket.
Jag vet inte vad jag vill, och inte hur jag ska tänka. Det är en pina att inte våga tro något alls. Tänk om jag inte uppfyller tillräckligt med kriterier för att få en diagnos? Eller tänk om jag verkligen uppfyller en massa kriterier för att få både en och två diagnoser? Okänd mark, okänt land. Läskigt och en oåterkallekig handling som kan få många orörutsedda konsekvenser. Har jag verkligen tänkt igenom detta, var det så viktigt att få veta?
Våndan är stor och tvivlen på min egen förmåga och på om jag tagit rätt beslut pendlar från timma till timma. Vad har jag gettm ig in på? Vad har jag för glädje av att få det på pränt? Att jag saknar förmåga att bete mig som de sociala konventionerna kräver av mig. Har jag gjort mig själv en björntjänst?
Upp och ner, fram och tillbaka, in och ut, hit och dit....och i slutänden är jag ju samma människa oavsett. Nej, vänta är inte min grej...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar