Terapivånda

Då var det bara två veckor kvar tills det är dags att börja min utredning, jag har ju fått tid nu. Jag våndas, allt annat vore självbedrägeri. Jag ångrar mig så just nu, vad har jag gett mig in på? Jag är milt sagt livrädd faktiskt. Jag vet ju att en diagnos inte förändrar mig som människa, jag är ju samma person oavsett. Men i mitt huvud så känner jag att det vore en slags bekräftelse på att jag gjort så gott jag kan.

Det känns riktigt läskigt faktiskt, ju mer jag tänker på det ju mer orolig blir jag. Så många tankar som irrar omkring. Tänk om jag bara är en riktig looser??? En som inte orkar ta tag i mig och mitt liv, som inte har något vettigt att ge! En som bara går omkring och är...en fegis som inte klarar av de utmaningar som kallas livet. En smitare, en liten ynka liten bit av en hel människa...

Ibland tror jag att jag är knäpp på riktigt. Jag vet första gången jag tog kontakt med psykiatrin efter en mycket lång vånda. Jag var rädd på riktigt att de skulle "komma på mig" och låsa in mig på livstid. Tänk om de skulle få veta mina innersta tankar, då skulle de ju se hur tokig jag var. Det blev ett och ett halvt år hos en kurator som inte lyckades hjälpa mig så värst mycket. Men det var verkligen inte hennes fel, jag vågade inte blottlägga mig och mina tankar eftersom jag var så övertygad om att jag var ensam på jorden att tänka som jag gjorde.

Den känslan av att vara helt knäpp, så annorlunda har jag burit med mig hela livet. Nu vet jag ju att alla tänker konstiga tankar, och alla på olika sätt, men jag kan inte helt släppa tanken på att jag är snäppet knäppare än alla andra. Varför kan jag såklart inte svara på, men jag känner mig så annorlunda jämfört med alla andra jag kommit nära genom livet.

Visst jag vet ju att alla är unika, men människor över lag är ju ändå ganska lika, ungefär samma basala behov, funderingar och tankar kring livet utifrån de erfarenheter och påverkan från vår uppväxt och miljön omkring oss. Men ändå!!! Kanske alla känner som jag, who knows? Inte jag iallafall!

Sen vet jag ju att jag inte är dum på det viset, alltså jag är ju inte ointelligent det vet jag ju efter att ha gjort intelligenstester, snarare tvärtom. Jag ligger högt där, men det innebär ju inte per automatik att man har förmågan att använda detta på ett bra sätt, tyvärr. Det hade ju varit mycket önskvärt. För mig har det inneburit ständiga grubblerier över livet och mig som människa. På allt möjligt och omöjligt runt omkring.

Jag skulle nog ha blivit konsekvensanalytiker, för det finns nog inte mycket i livet som jag inte vänt ut och in på genom åren. men att sedan hitta rätt, att lyssna på mitt hjärta och lita på mina instinkter har jag aldrig vågat göra. Jag har varit alltförr rädd att ha fel. För i min dumma skalle har man antingen rätt eller fel, inget mittemellan.