Som ringar på vatten

Kvällarna var jobbiga i min barndom, inte för att det fanns någon rimlig anledning, inte vad jag vet iallafall men de var fyllda av en bedövande ångest. jag kunde ligga vaken i timmar och känna mig som om jag var i ett tillstånd mittemellan vaken och sovande. Det var en obehaglig känsla, en som bäst kan beskrivas som ringar på vattnet som ökar i styrka. Jag har inga ord för hur de egentligen var, men det är den närmaste förklaringen jag har för att beskriva den.

Jag vet inte om ni varit med om det, men det brukar ibland bli beskrivet som att bli riden av nattmaran. Jag låg där på rygg i sängen, kände dessa ringar av ångest öka och jag kunde inte röra mig, inte ens ett finger. Än mindre ropa eller säga något. Inte kalla på mamma för att få tröst. Det var skrämmande otäckt och förlamande och vad jag vet pratade jag aldrig med någon om detta, varför vet jag inte men jag tror aldrig tanken slog mig att jag kunde berätta för någon.

Svårt att minnas någon exakt ålder då jag hade dessa maror, men jag var mellan 6 och 10 år någonstans. jag vet inte heller hur länge det pågick hur det började eller när det slutade. Jag vet också att jag i den åldern som detta pågick inte trodde att andra tänkte. Jag trodde att jag var den enda, helt unika personen som tänkte tankar högt för mig själv inne i min hjärna. Eftersom jag inte kunde höra någon annans tankar kunde jag heller inte tro att någon annan gjorde detsama.

Jag har många gånger funderat över denna ångest som vuxen. Var kom den ifrån, varför hade jag den och vad var det som gjorde att jag aldrig tänkte på att prata med någon om den? Hade jag haft detta  ännu tidigare i livet men inga ord att använda och därför inte har några tidigare minnen av det?

Om jag nu trodde att jag var den enda som tänkte i mitt huvud, om jag trodde att jag borde höra alla andras tankar om de hade tänkt och då jag inte gjorde det drog den slutsatsen att jag var ensam om detta kan det då vara en anledning till att jag itne pratade om detta? Trodde jag att de hörde mina tankar och inte svarade för att de inte hade lust eller ork att svara? Kan det ha varit så hemskt att jag var så van att de inte svarade mig om jag nu trodde att de örde allt jag tänke?

Liten ensam och rädd var jag iallafall, så mycket minns jag och ingenstans vände jag mig för att få hjälp. Jag har ju många olika strategier för att få till en fungerande vardag, idag undrar jag ju hur tidigt jag lagt mig till med dem för att "överleva" vardagen. Vad var det som fick denna ångest att försvinna, vem kom och tog bort den och vart to den vägen? Tänk om den fortfarande bor kvar därinne i mig och bara väntar på tillfälle att blomma ut igen?

Jag har ju ångest nuförtiden också, med hjärtklappningar, svettningar och andnöd, ett hjärta som slår dubbelslag i otakt ibland. Kan det vara denna gamla ångest som lurar där i bakgrunden fortfarande, men som jag blivit så van med att den inte längre skrämmer mig som då? Tankarna fastnar och kommer inte vidare denna sena timma...klart slut ångesttjut!