Vacuum

Sitter och väntar, fortfarande...evigheten känns som en kortare busstur om man jämför. Jag hade ju blivit lovad ett förhandsbesked på min utredning, det är en månad sedan nu i veckan som kommer. Den inre stress som detta framkallar vet jag inte hur jag bäst ska beskriva. En månads väntan, det börjar kännas tungt och det blir allt svårare att sova.

Den "riktiga" återgivningen kunde ske tidigast vecka 34 eller så får jag vänta till vecka 35...nu är det vecka 31 snart 32. Suckar tungt! Tiden som varit strax innan och nu under tiden jag går och väntar har jag känt mig sämre än jag kan påminna mig gjort på länge. Alltså sämre i bemärkelsen att jag tycker mig ha mer och svårare "symptom". Jag vet inte om det är vanligt inför allt som jag går och håller andan inför eller om jag inbillar mig allt detta för att jag inte vet...

Denna sommar blev verkligen inte som jag tänkt mig, jag har inte kunnat planera nåt vettigt alls, bara gått och väntat på ett besked som aldrig kommer. Jag är sur, grinig och trött. Jag hatar verkligen när folk lovat saker de inte håller och inte kan meddela mig varför. Förbannat!!!

Jag gillar heller inte att tjata på folk om saker de lovat, det är liksom deras skyldighet på nåt vis att bara se till att göra det. Jag ska inte bli bortglömd, det sårar mig nåt alldeles förjäkligt när jag blir det oavsett anledning. Jag vill också vara viktig, inte bara en siffra i statisktiken eller ett personnummer på ett papper. Jag vill vara en person, en någon, en som andra kommer ihåg och inte sviker eller glömmer bort...

Det är så jag reagerar på utebliven lovad kontakt, när jag blir avglömd som ett papper man haft om chokladen. När man ätit upp den kan man slänga bort det där pappret, eller? Jag vill vara nåt mer ändet där pappret, någon som gör intryck eller åtminstonde avtryck i de människors liv jag möter. Inte bortglömd eller lagd åt sidan som något oviktigt eller nån som inte har något värde.

Det gör mig ledsen, det gör mig illa...tala om sanningen istället för att ljuga mig full av förhoppningar. Det är omänskligt...
är jag inte värd samma omtanke som andra?

Är jag unik som tänker så? Det tror jag inte, jag tror alla känner så, fast alla kanske inte tar det så personligt? Mig sårar det som ett svek, en tagg i själen. Är det likadant för dig?