BLÄ!

Jag hade sett fram emot idag, eller iallafall tyckt att det skulle bli en bra dag. Jag går ju vanligtvis hos kurator en gång i veckan, men nu under sommaren har det inte blivit så, även hon behöver ju semester. Så idag skulle jag iväg och jobba och så skulle jag äntligen åka dit och få prata av mig en massa skit som ligger och skvalpar runt i hjärnan.

Nu ringde de på morgonen och sa att hon inte kunde ta emot mig idag, hon var inte på plats och hela dagen rämnade. Jag blev så oerhört ledsen och bara kände hur all ork bara rann av mig. Jag fixar snart inte att gå i ovissheten, att inte ha någon att prata med om allt det innebär med utredningen jag gjort. Fan också...

Livet blev å tungt denna sommar, tyngre på ett annorlunda sätt. Att gå omkring och bara vänta är inget jag mår bra av, snarare skitdåligt. Ändå har jag haft två veckor barnledigt, ok helledigt har det inte varit eftersom jag jobbat, eller jobbtränat som det så fint heter efter att man gått in i den berömda väggen. De två barnlediga veckorna var underbara, men det fick mig också att inse hur otroligt trött jag fortfarande är efter de sista årens lilla helvete.

Jag fick uppleva hur otroligt stort mitt behov av ensamhet är och att dessa två veckor egentligen inte räckte till, inte på långa vägar. Sonen har ju tre olika diagnoser som kräver en hel del av mig, som tar i stort sett all min energi och han gör mig så oändligt trött. Denna sommar har ju på så vis väntan på svar på utredningen tagit all min energi så jag har inte haft mycket kvar till sonen.

Det har gjort att vi inte hittat på något alls i stort sett i år, vilket vi alltid gör annars på sommaren, och vi har inte varit ute och vandrat i skog och mark som annars brukar fylla på mina energidepåer. Den tropiska värmen, som jag har oerhört svårt att stå ut med har såklart gjort sitt till. Men jag börjar trilla ner, långt ner i mitt mående och undrar hur i hela friden ska jag fixa att försörja oss i framtiden?

Hur ska jag orka jobba heltid, som inte orkar nu när jag bara är utan krav på prestationer och det endast 5 timmar om dagen 3 gånger i veckan? Jag är rädd, rädd att det skiter sig, att det inte kommer att ordna sig. Jag har tappat den tron jag hade i början på året då jag var så säker på att jag inom ett par månader lätt skulle kunna börja jobba heltid någonstans.

Å andra sidan kan man ju undra vem som skulle anställa mig? Med en son som kräver ständiga möten med HAB, Bup, läkare och skolan. Som själv går his kurator och innan det varit arbetslös i två år och efter det varit sjukskriven i ett och ett halvt år för utmattningssyndrom och nu förmodligen en eller flera egna diagnoser? Ha ha ha, rena skämtet att tro att jag skulle få ett jobb bland alla andra arbetslösa som inte har några bekymmer alls inom några av dessa områden.

Jag önskar att jag hade en strålande idé, eller att jag var så där otroligt bra på nåt så jag kunde starta eget och tjäna tillräckligt mycket pengar på det så vi kunde överleva, jag och sonen. Men jag har ingen strålande idé, ingen talang som kan bli ett jobb av. Bara en massa halvdåliga idéer och lite småbra på många olika saker, men inget jag skulle kunna leva på. Och varifrån skulle jag få förmågan till den diciplinen att jobba själv, jag som inte har nån motor, jag som inte ens kan komma mig för att ta reda på tvätten som hänger på torkställningen förrän jag måste tömma den för att ha någonstans att göra av nästa omgång?

Undrar just vem jag försöker lura?

Efter regn kommer sol sägs det ju, men jag har väntat en evighet på den där jäkla solen nu och jag ser inte ens den minsta ljusglimt idag och har inte gjort på ganska länge. JAHAJA! säger Luther då eller vad han nu heter som sitter med sina pekpinnar på min axel och talar om alla fel och brister jag har. Det är till att vara gnällig och bitter, ryck upp dig nu. Tänk på alla dessa människor i Norge som drabbats, och på alla stackars svältande i Afrika just nu. Alla som blir våldtagna i krigen som pågår runt oss i världen och de förtryckta i te x Nord Korea. Ska du gnälla som har det så jäkla bra i jämförelse med dem?

Ja, jag tänker på dem, jag tänker mycket på dem. Men jag kan inte ändra på det själv. Jag kan hjälpa till på olika sätt, visst men det behövs mer än så för att förändra så stora ting. Visst kan en enda människa göra skillnad, stor skillnad, men jag är inte en av dessa stora människor. Jag är otroligt ledsen att världen ser ut som den gör, men jag mår ju inte bättre av det. Jag vill gärna hjälpa andra, men då måste jag ju först hjälpa mig, eller?

Usch, jag vet inte, men jag får ofta dåligt samvete för att jag inte gör mer för att rädda världen och miljön. Jag känner mig usel när jag ibland inte sorterar mina sopor lika noggrant som jag borde och jag får dåligt samvete för att jag inte gråter när de visar svältande barn på teve. Men jag orkar inte ta in allt det eländet, jag måste värja mig för att inte bli sittandes och bara gråta över det hela. Det är ju varken de eller jag hjälpta av. För visst är det fruktansvärt det som händer ute i världen, det tycker ju även jag.

Nä nu har jag svamlat iväg så långt från min ursprungliga tanke att jag nog får ge mig, annars blir detta inlägget utan slut...den där röda tråden, ja den förvann nånstans efter halva vägen...