Jaha då var det klart, svart på vitt. En underlig känsla som sprider sig likt ett virus i kroppen. Jag, jag är en av dem som de skriver om i tidningen. En av dem som beskrivs som allehanda brottslingar och kufar i dagspressen. En av dem som har fått en modediagnos, en av dem som rekommenderas att äta preparat med anfetaminliknande substanser allt för att läkemedelsbolagen ska kunna pofitera på mig och mina gelikar. En av dem som beskrivs som nördiga och enstöriga med specialintressen som berövar mig ett liv som andras, iallafall i filmvärlden. En enstörig person med kommunikationssvårigheteroch som inte gillar beröring.
Är det vem jag är i andras ögon från och med nu? En som inte är rikigt som andra, en som man inte vet vart man har längre? En man inte behöver räkna med, som man kan låta trilla mellan stolarna? En person som är icke önskvärd av Sveriges regering om man ska läsa mellan raderna i deras (brist på) sociala politika agenda?
Har jag gått från en vanlig men utbränd mamma till en "sån där" som allmänheten inte tar på allvar, som samhället ser på med andra ögon. En andra klassens medborgare, som bara vill missbruka lagligt och som vill slänga sig med den senaste innediagnosen? Ska man tro på Sanna som skriver krönikor på Aftonbladet, jo då är det precis sådan jag blivit. Över en natt, genom svart färg på ett vitt papper har jag blivit en av de hon föraktar och missförstår å det gruvligaste. Hon och fler med henne....dessvärre tror många att allt som står i tidningarna är sant, speciellt de som bara vill få sina rädslor och farhåor bekräftade. De som vill ha någon att skylla samhällets brister på, de som vill ha en enkel förklaring och inte vill se hur det hela hänger ihop, att det är komplicerat och inte bara går att lösa med en ny lag eller en folkomröstning.
Jo, nog är jag felnavigerande, nog bär jag på frustrationer och har ett komplicerat förhållande till kommunikation öga mot öga. Men jag är också en människa som är lika angelägen som du att hitta min plats, att få en tillfredstälande tillvaro där jag blir förstådd och hörd. Där jag tas på allvar för den jag är och sedd för alla de positiva egenskaper jag besitter som inte är allom givna.
Jodå, jag tillhör nuförtiden den grupp av öar med npf-diagnos som jag trodde, men lite mer än väntat. Aspergers syndrom och ADHD med uppmärksamhetsstörning. Det är jag det. Nu börjar min resa, en nystart i livet med helt nya ögon. Det kommer att bli en lång och ensam resa, men först ska jag gå iland där jag hör hemma och skrika ut min glädje över att jag inte är dum i huvudet. Sen bär det av...
2 kommentarer:
Hej Attan! Det var rätt längesen jag var här. Jag har inte riktigt orkat gå igenom andras bloggar även om jag tänker mycket på dig och du finns ju på olika sätt i min närhet ändå. När jag läser det här som är några dagar gammalt och så nedanstående inlägg som jag också läst ikapp nu så vill jag bara krama dig. Krama dig länge och klappa dig på kinden och säga att du är precis likamycket värd som människa ändå. Fast jag vet ju mycket väl vad du går igenom. För det är ju samma tankar som jag har haft och ibland fortfarande har. Du är så förbankat långt bort men jag skulle vilja ta din hand och traska genom livet ihop med dig. För mig har du kommit att betyda så himla mycket. Idag när jag satt med min nya kurator och pratade om min diagnos så frågade hon hur jag kände det nu efter att jag fått den. Jag tänkte efter och svarade att det är klart att det är olika, att det inte alltid känns bra, men på det stora hela så är det såååå skönt. Jag behöver inte tänka att det är någon annans fel, jag behöver inte gå omkring och vara arg på en massa människor utan det sitter i mig, och det är faktiskt både befriande och skönt. Och allt det där som tidningarna skriver och de som blir anhängare av det.... Det är ju människor som inte har det inpå sig lika påtagligt som t.ex. vi. Det finns massor av människor, en hel diagnosnära värld som inte alls tänker så. Det finns massor av människor som älskar andra som är lite eljest som en gammal jobbarkompis till mig uttryckte det. Jag känner så många med värme och kärlek till människor som lever i utkanten av det "normala", och som är nyfikna och öppna och så finns det ju vi som själva är lite galna;-)
Många många många bamsekramar!
Tusen tack urgulliga du!!!Du gör mig både glad och ledsen, men på ett bra sätt. Tänk om vi bodde närmare varandra!!!
Tusen tack för din värme och dina fina ord, de gör mig så gott.
Jaa vi är ju lite eljest, ett fint ord som inte används så mycket längre. Kramar om dig tillbaka av hela mitt hjärta. Och jag SKA komma och hälsa på nån gång.
Ha det gott nu vännen och ta hand om dig//Attan
Skicka en kommentar