Ni skulle inte se

Ute börjar de första bleka stjärnorna blinka på skört på en ännu ljusblå himmel. Vårens nattfåglar börjar så sakteliga göra sina röster hörda utanför mitt fönster, myggen har vaknat till liv och nattsömnen börjar göra sig påmind om att den behövs.

Själv sitter jag i ett halvskumt kök och funderar med en ensam slatt kaffe i en grågrön kopp. Funderar på hur annorlunda jag tänker nuförtiden. Om mig och på vem jag är.

Om ni träffade mig ute skulle ni se en mycket social kvinna, en kvinna som verkar ha ordning och reda på det mesta i livet, som har humor, om än en aning ironisk och som inte verkar ha några som helst bekymer i livet. Jag skulle tala om att jag mår bra, att livet flyter på och att jag trivs med livet. Ingenting skulle få er att ifrågasätta allt detta, ingenting skulle få er att tro att alting egentligen är annorlunda och förmodligen skulle ni inte tro den som hävdade motsatsen.

Men sanningen är att detta inte stämmer alls. Jo, visst kan jag vara social i ett större sammanhang och visst är jag glad över mitt liv och ibland känns det bekymmersfritt. Men det är verkligen i små portioner och kortare stunder, för bakom lyckta dörrar hämtar jag sedan andan efter denna för mig enorma kraftansträngning.

Jag har lätt att skaffa nya bekantskaper men svårt att behålla vänner. Det kräver så otroliga mängder energi av mig att jag oftast inte orkar till slut. Jag kan inte organisera mitt hem utan att ladda i dagar för att få ordning ur kaoset som uppstår med jämna mellanrum.

Jag kan inte gå och handla utan att hela tiden tänka på det jag gör, vad jag ska ha och utan en lapp. För om jag glömmer något och ska leta efter detta så kommer jag av mig och får oerhört svårt att fortsätta där jag började.

Jag tycker att det är psykiskt påfrestande att gå bland mycket folk och jag känner mig ofta obekväm i större sällskap även om det är mina egna nära och kära. Jag vet inte hur många gånger jag gått ut i köket och diskat för att jag inte klarar av att stanna kvar i gemenskapens rum.

Om jag har en tid att passa måste jag räkna baklänges i tiominuters intervaller flera gånger för att vara säker på att hinna i tid och jag är orolig över hur jag ska hitta dit, hitta parkering trots att jag varit där många gånger förut. Oftast är jag helt slut mentalt efter en sådan tur.

Om jag ska laga mat måste jag också räkna baklänges på klockan flera gånger om för att vara säker på att bli klar när jag tänkt mig. Om jag ska gå ut måste jag kolla att jag har allt med mig flera gånger för att vara säker på att jag verkligen hade med mig allt och var i väskan varje sak ligger.

Når jag åker och storhandlar går jag igenom hela proceduren i huvudet flera gånger om, steg för steg för att vara söker på vad jag ska göra, nycklar, bilen, listan, kundvagnen, pastan, brödet osv. betala, packa, köra hem och packa upp.Jag visualiserar bilderna av det jag ska handla och var i butiken det ligger, hur hyllan för den varan ser ut som jag tänker på.

Jag måste ringa och kolla kontot så dte finns pengar så det räcker även om jag gjort det dagen innan och inte handlat något. Har jag bensin, måste jag tanka, vart ska jag åka och tanka, har jag kort så jag slipper gå in och betala. Det är väl inte för mycket folk där...

Jag kan inte bara dammsuga hemma, jag måste då även damma, skura toaletten, köksluckor och golv. Helst tvättar jag samtidigt och ibland lagar jag även mat och diskar samma dag. Inte konstigt att startsträckan är så lång för att få allt detta gjort. Det värsta jag vet är att bli avbruten då jag påbörjat allt detta och äter oftast inget innan jag är klar. Jag kan börja på morgonen och hålla på till tre på eftermiddagen innan jag sätter mig. Sen är jag slut.


Det finns mycket som jag inte tänkt på att jag gör som inte andra gör förrän nu, den sista tiden och jag har blivit mer och mer medveten om dessa ting under den gågna vintern och våren. Om jag inte har en dag i veckan som jag inte har några måsten blir jag helt tappad på energi och har svårt att orka med vardagen, men om du träffar mig ute kommer du att se mig le och undra hur du mår precis som alla andra.

Nu har mörkret sänkt sig ute, himlen har blivit djupblå och stjärnorna är inte så bleka och sköra längre. Jag börjar äntligen känna mig lite trött och har bara några få inrutade rutiner kvar att klara av innan jag kan gå och lägga mig brevid det käraste jag har i livet...fridens liljor