Du kära gamla ilska

Blä...idag är det en sån där dag då jag är så otroligt trött på mig själv och på vem jag är. Eller kanske inte på vem jag är eftersom jag inte riktigt vet det, men jag är trött på mina tankar och min oro. Sista tiden har jag börjat få små små stickningar i fingrar, tår, läppar och känt mig sådär yr som man kan känna sig när man har feber. Ni vet som när man rör blicken lite för fort vid hög feber och det känns som om man inte hinner med riktigt

Vet någon vad jag pratar om?

Iallafall så känns det konstigt i kroppen hela tiden. Som liten hade jag även värk lite här och där som kunde komma helt plötsligt för att sitta i nån timme eller två för att sedan försvinna, detta har kommit tillbaka. Jag var också extremt håröm som liten men det försvann i tonåren helt och hållet, jag hade kunnat vara en av de där cirkustjejerna som hängde i håret utan att känna nåt, men även det har kommit tillbaka igen. Min ömma hårbotten???

Självklart undrar jag vad allt detta betyder, vad kommer det sig att det har börjat igen efter så många år. Jag vet inte om det är för att jag blir mer och mer orolig inför min utredning som väntar eller om det är något annat fel. Kanske är det bara psykiskt alltihopa, eller har jag nåt virus i kroppen som spökar?

Ängslan och oro har varit två av mina förljeslagare i  livet förutom de stunder då jag istället kastat mig handlöst in i saker utan en tanke på morgondagen. Antingen eller. Som om ingenting spelade någon som helst roll utom just den där tanken, handlingen just då.

Vet ni, jag är så less på att ständigt gå runt och oroa mig för vad som ska eller kan hända. Rent logiskt vet jag ju att jag inte kan påverka hur livet blir framöver förutom med vilken inställning jag har, mitt förhållningsätt till det som händer och vilka val jag gör.

Jag har alltid upplevt mig själv som en fegis, som tar den lättaste vägen men det är ju inte riktgit sant det heller för jag tar den väg jag känner igen och det är inte alltid den lättaste. Jag önskar att jag visste vem jag är, att jag kunde lära mig att tycka om mig själv och slippa vara så rädd för vad som händer på andra sidan dörren att jag inte vågar öppna den.

Jag önskar att jag vågar krossa den där jäkla glaskupan jag lever i och kliva ut på de levandes sida, men känslor skrämmer mig och har alltid gjort det. Om jag kan undvika dem så gör jag gärna det, förutom ilskan då förstås, för den är så konkret och den är direkt och den är en kär gammal vän som jag känner igen.

Som alltid seglar tankarna iväg åt sitt håll medan jag försöker dra åt ett annat och så blir det nåt sammelsurium av båda...

God Natt