Här sitter jag och kan inget annat...eller det kanske jag kan, men inte sova just nu. Jag vänder och vrider, svettas och fryser. Jag vet inte vad det beror på, bristen på B12:or, att jag glömde fylla på mitt medicinskåp med setralin i påskas och sen inte kommit mig för att hämta mer, att det är för mycket omkring mig just nu så min PTSD ökar igen eller har jag helst enkelt gått och blivit en klimakteriekossa?
Jag vet inte, men jag har för mig att jag läste om just det, att man kan få tidiga klimakteriebesvär om man lider at stressyndrom, har ångest och är utmattad rent psykiskt. Å andra sidan kan visst bristen på B-vitamin 12 spöka runt och ställa till både det ena och det andra i kroppen. just nu, när jag inte kan sova så skiter jag ju högaktningsfullt i vilket bara det kunde sluta så jag får ro.
Sista tiden har jag känt mig helt slut, dvs orkeslös. Jag är bara trött, trött och trött. Visst det har hänt mycket omkring mig med sjukdomar, bränder och en massa möten som tar på krafterna. Frågan är bara vad jag ska göra för att vila upp mig eftersom jag inte kan sova.
Fick besked häromdagen att min utredning ska köpas in av mitt landsting av ett företag som kommer till min ort så jag kan göra den på Habiliteringen här hemma. Dessutom hade chefen på habiliteringen fått beskedet att de trodde att de skulle kunna påbörja det hela före sommaren. Jag hoppas verkligen att det blir så eftersom de från början pratat om att jag skulle få åka till en större ort och genomgå det hela.
Det ahde isåfall ställt till det hela avsevärt. För det första hade det ställt till stora bekymmer vart jag skulle göra av mitt barn under tiden, jag hade förmodligen inte klarat av att åka dit själv eftersom det tillhör en av mina svårigheter att åka själv till okänt mål med okända händelser. Sen hade det ju självklart inneburit mycket större kraft och energi av mig än att göra det på hemmaplan.
Jag önskar verkligen att jag hade någon att dela alla dessa tankar och funderingar med, men det har jag inte. Jag kan heller inte tala om för min mamma att jag ska göra denna utredning trots att det skulle behövas enligt hab. Men eftersom vi alltid haft en mycket skör relation så kan jag inte det. Jag är heller inte så säker på att hon skulle tillföra utredningen något matnyttigt eftersom hon inte ens "kommer ihåg" att min bror hade stödundervisning i skolan. -Nej, det hade du inte alls! Det är hennes respons på hans problem i skolan, så jag är mer orolig att hon skulle ställa till än ställa till rätta i det fallet.
Nej, nu har jag svamlat färdigt för inatt, nu ska jag se om jag kan sova en stund innan det är dags att gå upp.
Fridens Liljor
2 kommentarer:
Det är jättevanligt att anhöriga inte vill höra ett ord om diagnos. Särsklit föräldrar kan ha svårt för de vet inte vad det handlar om. De är rädda för att ha gjort nåt fel. och även de som själva är "i riskzonen" kan vgra höra på det örat.
Har du ingen äldre släkting, gammal granne, dagisfröken etc eller så, som har sett dig som barn och kan vilja hjälpa till? Gärna innan skolåldern, eftersom det är ganska viktigt att symptom fanns då, i bedömningen ang diagnos.
Nej, detta kommer att bli ett bekymmer har jag förstått. Min morfar, farfar, farmor och far finns inte längre i livet. Min mormor är över 90 år och har inte så bra minne längre, min mamma har inga syskon och min pappas enda bror var tonåring när jag var barn, så i hans ögon var jag nog bara jäkligt jobbig ;) Jag tillhör den ålderskategorin som inte gått på lekis eller dagis. Jag har mer eller mindre tappat bort de som skulle kunna hjälpa till här :(
Skicka en kommentar