Det känns verkligen läskigt att tänka på vad denna resan kommer att föra med sig. Jag kanske måste lära om hela livet, gå igenom allt en gång till för att förstå. Både mig själv och varför det blev som det blev. Jag kanske måste se på livet genom helt andra ögon än de jag använt hittills. Det är läskigt och spännande på en och samma gång.
Jag står i kö för att göra en utredning inom npf, och jag har ju mina misstankar om resultatet. Men ibland blir jag rädd, tänk om jag har fel, tänk om jag inte uppfyller några diagnoskriterier? Vem är jag då? Bara en idiot som inte klarar av livet som jag borde när det blir svårt? Som inte reder upp trassel på kablarna som alla andra kan?
Jag har ju på något sätt satt allt mitt hopp till detta, som en förklaring till varför mitt liv varit som det varit. Varför jag alltid har känt det som om jag lever i en glasbubbla, som en betraktare av livet snarare än en deltagare. Alltid sagt fel saker i fel tillfälle, alltid haft en näst intill okontrollerbar ilska inom mig som jag aldrig lärt mig hantera utan att den äter upp mig inifrån om den inte får utlopp.
Varför jag haft ångest sedan jag var 6-7 år och inte kunde somna om kvällarna. Bara låg där och kände mig panikslagen för att jag inte kunde röra mig, som om kroppen sov fast hjärnan var vaken.
Ja, det finns nog tusen saker jag skulle kunna nämna här och nu, men jag ska inte ta allt på en gång. Men mina tankar är splittrade, för samtidigt vill jag ju inte ha någon diagnos för tänk om samhället anser att jag inte är fullt kapabel att ta hand om mitt barn längre om det är så? Usch, jag är rädd, rädd för vad denna resa kommer att göra med mig, vem är jag?
Men nu är resan påbörjad en gång för alla så det är väl bara att gilla läget? Jag vill ju gärna veta vem jag egentligen är, det är ju en av de saker jag funderat på hela livet. Tänk om jag kan få ett svar på det nu., men tänk om det är någon jag inte vill känna längre? Jag kanske är en förskräcklig person som inte har något att ge, vare sig till mig själv eller någon annan.
Det sägs ju att man inte kan älska någon annan omman inte älskar sig själv, men det tror inte jag på. Inte fullt ut iallafall, för om det är så då finns det en himlans massa barn som inte är älskade i världen. Många många fler än vi någonsin kunnat ana och det vill jag verkligen inte tro på. För jag älskar min unge så mycket som det någonsin går, trots att jag inte älskar mig själv.
4 kommentarer:
Att älska sitt barn är att älska sig själv, eller? Iaf på något sätt, barnet är en förlängning av en, liksom det bästa man gjort också!
efter min ADHD-diagnos grät jag. Lättad, inspg att jag gjort allt jag kunde med den kunskapen jag hade innan. Sedan bearbetade jag intensivt i två år. Många verkar behöva två år på sig. Vissa bloggar då, som jag, och vissa slutar efter de första två åren, för det verkar som man då smält allt, lärt sig hur man funkar och reviderat och kan blicka framåt, mot att ta tillbaka sitt liv. Det är iaf så jag känner. Men jag fortsätter berätta för att jag märkt ett så stort gensvar, att berättandet behövs.
Så har jag inte tänkt på det, men visst har du rätt. Jag älskar ju mitt barn med alla dess likheter med mig som förälder, så visst älskar man sig själv genom barnen.
...eller så är det två år vi med diagnoser orkar hålla ut med ett och samma "projekt" ;)
Och visst behövs alla dessa bloggar som berättar för det kommer ju en ständig ström nya invånare i Diagnoslandet...
Jaaa du den där sista meningen kan jag absolut hålla med dig om. Jag älskar också mina barn mer än mig själv. Ibland tänker jag att om jag inte hade mina barn, så hade jag nog inte levt nu.... Det kan låta fruktansvärt. Men för mig är det faktiskt sant....
Kram på dej.
Ja på ett sätt är det ju hemskt att man ska behöva känna så, men å andra sidan är det ju tur att vi har våra barn. Bara man inte lämpar över för mycket ansvar på dem på det viset...
Kram till dig med
Skicka en kommentar