Terra incognita - okänt land, precis så känns det just nu. Jag är på väg till okänt land utan vare sig karta eller kompass. Dit ingen vuxen jag känner på allvar bor. Jag är just nu i ingemansland mittemellan de normalstördas fastland och npf-öarna. Jag vet inte vem jag är, jag vet inte hur jag hamnade här och inte hur länge jag ska vara här. Jag vet inte när jag får min karta i hand så jag vet mot vilken av dessa öar jag ska bege mig.
Är det till ADHD:arnas ö, kanske till de högfungerande autisternas ö, till aspieön eller till någon av de öar med ett gytter av olika diagnoser? Vilken ögrupp är min, var finns mina gelikar? Tänk att jag navigerat vilse i de normalstördas land i så många år utan att ens veta om att jag haft fel karta i min hand. Och tänk så många gånger jag undrat vad jag gör här där ingen är som jag, där jag inte känt igen mig och alltid kännt mig fel.
Jag startar denna bloggen för att jag vill vara anonym med alla mina tankar och funderingar utan att behöva begränsas av släktingar, vänner och bekanta i min omgivning. För att jag ska kunna berätta ur hjärtat utan att behöva såra någon eller lämna ut någon. När min resa till det okända landet har fått en destination kanske jag väljer att bli mer offentlig, jag får se. Men i nuläget måste jag få navigera ifred.
Jag hoppas att det inte kommer att ta alltför lång tid att få min karta utskriven, men under tiden kommer jag att berätta en hel del fuderingar, vardaghinder och glädjeämnen som på olika vis är relaterade till min npf-resa. Jag hoppas att du kan tänka dig att följa med, för vem vet vilka äventyr som vi kan uppleva efter vägen?
4 kommentarer:
Jag tycker du skriver oerhört bra, gillar din skrivstil. Och jag kan faktiskt säga att jag vet hur du känner! Brukar vara försiktig med att säga sådant.
Jag har beskrivit hur det så här i min blogg:
Tänk dig att du är ensam och vilse i en stor urskog utan karta och kompass. OK, satt dig in i känslan?
Tänk dig då, att du också har en papperspåse över huvudet. Då kan du kan inte ens se och undvika att snubbla över de närmaste trädrötterna på marken framför dig. Så kan det vara att leva utan diagnos.
Det är nog sant, de där satans rötterna de är verkligen överallt. Tack för att du tycker om det jag skriver, för det är inte alltid så lätt att beskriva hur det känns och än mindre så att andra förstår vad man känner.
Jag menar, det kan ju till och med att förstå hur man känner inför sig själv ibland...tack igen Victoria!
Jag kan bara säga att det är så oerhört skönt när man så småningom landar och bosätter sig på rätt ö. Kanske man tillhör flera öar och har små sommarstugor lite här och var, men att veta är en skön känsla. Kram på dej!
Tack Mib för titten, det gör mig så oerhört glad =)
Kram
Skicka en kommentar