Slappa handslag får mig att må illa

Sent som Attan precis som vanligt, ja tänk att det ska vara så svårt att komma i säng. Lika samma varje kväll...

Det är så mycket som snurrar i skallen, inget är som väntans tider heter det ju, men jag tror inte att de menade just väntan på utredning. Men det stämmer ju lika bra då som annars.

Jag har alltid haft svårt att fungera i ett förhållande, jag vet inte om det är särkilt ovanligt iofs men det har iallafall aldrig gjort det för mig. Att träffa någon, bli kär och starta en relation har inte varit det svåra, det har för det mesta gått ganska bra. Jag vet inte om det beror på att jag alltid varit ganska rakt på sak eller om det bara varit tur. Jag har för det mesta lyckats få till en träff och en början med de jag gillat.

Men sen...det är liksom då det skiter sig. Jag vet ju inte exakt när eller varför det inte har fungerat, men efter ett tag så orkar jag inte med allt som man "måste" i ett förhållande. Jag har alltid haft svårt att tro på att de verkligen älskar mig, vilket i sig säkert inte är ett dugg ovanligt men jag måste ha bekräftelsen i ord annars blir jag så osäker på vad de egentligen menar med det de gör. Det funkar inte att visa i handling för då har jag alltid gått och grubblat på om de menar si eller så, vad de olika handlingarna betyder.

Nej, tydligt och klart måste det vara och tyvärr är det ju så att många anser att orden kan man säga oavsett om man menar det eller inte och visst, det är säkert sant. Men inte för mig, jag känner mig aldrig säker om jag inte får höra de där orden. Sen har jag ofta tyckt illa om beröring om det inte är när jag vill, jag har ofta känt mig kränkt om någon tar i mig om jag inte vill det, och det gäller den minsta lilla beröring oavsett var. Jag blir osäker på vad de vill, om de vill något och isåfall vad förväntar de sig av mig i den situationen. (Lös/slapp beröring är nog bland det värsta jag vet, lite sådär som slappa handslag känns som en död fisk i handen, det har alltid gett mig kalla kårar. Nej det måste kännas så jag vet vad som händer).

Då jag frågat får jag oftast svaret att det är beröring utan krav, men i min skalle existerar inte det. För alltid vill man ju något med en beröring. Känna sig älskad själv, få ge värme eller kärlek för att få detsamma tillbaka. Då detta händer börjar jag känna mig obekväm, orolig och påpassad. Tankarna har börjat fara runt där inne, vad vill människan, vill han att jag ska göra något?

Sen har jag alltid varit en person som vill ha extremt mycket egentid, annars står jag inte ut. Men ibörjan av en ny relation oavsett med vem blir jag ofta ganska intensiv, talar om allt möjligt och omöjligt. Berättar än det ena än det andra om mig själv för jag vill inte att någon ska käna sig lurad på mig som person, på vem jag är. Jag vill ju inte undvika mina fel och brister så att de i ett senare skede blir besvikna. Detta innebär ju dessvärre ofta att jag berättar saker om mig själv som jag egentligen inte ville att denna människa skulle veta.

Samtidigt som jag har ett stort behov av egentid vill jag träffa den jag har kär hela tiden i början av en relation, vilket säkert är något alla vill, men efter ett tag blir det gärna för mycket när jag åter igen vill ha min egentid tillbaka. Detta gör ofta att jag känner mig snärjd, inlåst i en relation och efter en tid står jag inte ut längre utan går min väg.

Samtidigt vill jag ju inte vara ensam resten av livet. Det är nu drygt åtta år sedan jag hade en relation med någon jag tycker om, förutom mitt barn då såklart. Men eftersom jag är ensamstående med i stort sett obefintligt kontaktnät har jag inga större möjligheter att göra något åt den saken, eller tid till att bara vara jag. Jag är mamma nästan dygnet runt eftersom mitt barn har ärvt en hel del av sitt beteende från mig...ja ni fattar säkert med tanke på att jag står i kö för utredning. Så det blir nog en enkel till glasberget ;)

That´s all folks for today...nu är jag för trött!