8-åring promenerar i fel riktning på Autobahn

När jag var liten var jag väldigt ofta osams med min pappa. Inte för att han eller jag var ovanligt stränga eller benägna att bråka, utan snarare för att vi båda hade en vilja av stål, gärna ville ha det på vårt vis och för att vi var så väldigt lika.

Jag tror inte jag känner någon som kunde dra sådana ramsor med svärord som han kunde, jo jag skriver kunde för om han fortfarande gör det så är det någonannanstans och inte här på jorden. Det kunde räcka med en tappad skruvmejsel så duckade hela familjen. Inte för att han kastade något omkring sig utanför att de ramsor som därpå följde var i hetaste laget!

Jag har varit likadan genom hela min uppväxt, värst har nog "döda" ting råkat ut, då brister mitt tålamod på två röda. Jag var mycket arg som barn, är det fortfarande även om jag idag kan bita ihop. Jag vet inte om det är bättre eftersom jag inte hittat  något sätt att ge utlopp för denna ilska, så nuförtiden stäger jag den inne. Bara att hoppas att den bubblan inte brister.

Att jag och min pappa var ofta osams mellan all kärlek som fanns där kan ju också bero på att jag alltid har haft oerhört svårt att acceptera auktoriteter genom livet. Ingen ska någonsin tala om för mig vad jag ska tycka, göra eller säga. Varken då eller nu, så gissa hur bra det gick med en far som väldigt gärna ville bestämma?

En incident från min barndom talar sitt tydliga språk. Vi var på semester i Tyskland och på en rastplats efter autobahn där jag och min pappa blev osams, orsaken är glömd men det var förmodligen inget allvarligt. Det är inte helt omöjligt att jag fick en tillsägelse att vara tyst, vilket hände mycket ofta. Jag pratade nämligen oavbrutet som barn och hade jag inget att säga förde jag en massa ljud av olika slag.

Pappa sa att jag var vaccinerad med grammofonstift, och det var jag nog också. Nåja, tillbaka till autobahn. Jag kan väl ha varit sisådär 8-9 år på sin höjd och jag blev så rasande arg att jag bestämde mig för att gå hem. Jo, jag skulle gå hem på autobahn i Tyskland!!! Pappa tyckte att gå du bara, du kommer snart tillbaka.

 I ren ilska marscherade jag ut på autobahn med föresatsen att gå hem. Det var tur att jag hade en mor som inte var lika arg, för jag gick. Pappa tycke att det bara var att vänta, jag skulle snart komma tillbaka...men det gjorde jag inte. Efter en bra stund blev min mamma såpass orolig att hon gick efter. Hon hade göra en bra stund att hinna ikapp den där ilskna ungen på väg åt helt fel håll på autobahn i Tyskland, och en god stund att få henne att följa med tillbaka.

Undrar vad som hänt om bara jag och min pappa varit där? För ingen av oss tyckte om att ge sig...det var nog tur för mig att mamma var med den gången.