Känslosvammel & verklighetsflykt

Idag blev det en dag med verklighetsflykt. Jag tog min kamera och satte mig i bilen och åkte mot okänt mål, så skönt att slippa tänka på allt som framtiden kommer att bära med sig. Det finns två saker här i världen som får mig att sluta tänka, det ena är att spela hårdrock på hög volym i bilen och sjunga med så högt jag orkar eftersom ingen ändå kan höra hur det låter. Och det andra är när jag letar motiv att fota.

Visst hann jag med lite annat också, men jag undvek det som gick i möjligaste mån. Ibland undrar jag om det bara är jag som önskar att man kunde ta semester från sig själv? Bara åka iväg och lämna alla gamla minnen och tankar hemma och bara få vara. Jag skulle villigt betala en stor summa pengar. Jag vill ju inte bli av med alla dessa tankar, minnen och ältande funderingar för alltid. Bara kunna få slippa mig ibland, för jag ska säga att jag är så innerligt trött på mig själv ibland.

Ni andra kan ju skatta er lyckliga när mina funderingar och nedåtgående spiral av katastroftankar övermannar mig, för ni kan ju gå hem till er. Men jag, jag måste sitta kvar och lyssna till de där oavbrutna ofilosofiska tankarna som hakar upp sig likt en gammal Lp-skiva med alldeles för många festrepor i.

Undrar hur många gånger jag tänkt samma takar och hur många gånger jag förbannat mig själv för det? Likförbannat hittar jag inte rewind-knappen. När jag var liten kunde jag fastna i en låt som jag gillade och spela den om och om igen, flera gånger varje dag i veckor för att sedan inte lyssna på den igen. Jag blev alldeles manisk på en låt och tyckte så mycket om den att jag inte tröttnade. Jag kan fortfarande bli sån även om det inte händer lika ofta och nuförtiden kan jag sluta eftersom jag har fler än mig själv att ta hänsyn till.

Konstigt nog fastnar det lika ofta en låt jag tycker är dålig i mina tankar som en jag gillar. Den kan snurra runt där inne i skallen i flera veckor till och från och jag blir fullkomligt galen för det går inte att få det att sluta. Jag undrar om det är likadant med tankarna, att de dåliga fastnar hårdare i minnet än de bra och isåfall varför. Är det ett sätt man lärt sig att tänka, nån jantelag som säger att man inte ska tänka för mycket på de bra sakerna, så man inte blir så besviken eller är det bra jag som tänker så?

Igår hade jag en massa tankar som jag hade behövt få ner här, men blogger hade gått i strejk och jag har så många tankar som far omkring i överljudsfart här inom mig att jag glömmer vissa av dem lika fort som de dyker upp. jo, de brukar komma åter, men jag vet aldrig när och inte om de överrensstämmer med den första tanken. Och så sägs det att vi är dem vi är, man jag undrar det ja, om vi kan formlera om våra tankar från en dag till en annan då borde ju även vi vara lite granna av någon annan?

Vem vet vad en tanke är, och vem vet om det är min egen eller om det är någon annans tanke jag har som jag gjort om till min egen efter att blandat ihop den med mina egna. Och hur vet man att en känsla är äkta och inte ett minne av hur den känlsan kändes igår, förra veckan eller när jag var liten? Är det så att det är hjärnans minne av känslan vi känner, eller är det en ny känsla? Om den är ny, hur vet vi då att det är en sann känsla om vi inte känt den förut?

Nej, nu ska jag nog sluta innan jag svamlar iväg allt för långt...nu ska jag gå och sova innan känslan av trötthet blir övermäktig, eller iallafall minnet av den känslan...SUCK!!!