Personliga motsatser

Det finns inget jag inte kan, men jag törs ingenting...
den meningen kan beskriva mig som barn mer än något annat. Jag hade verkligen en övernaturlig tro på mig själv och vad jag kunde åstakomma. Jag rättade alltid andras felsägningar, om jag var olydig och mina föräldrar hotade med att låsa in mig skulle jag krypa ut genom oljeröret till pannan. Det fanns verkligen ingenting som var omöjligt.

Å andra sidan var jag livrädd att testa något nytt, rädd för att fråga vuxna om hjälp eller gå fram till kiosken och handla själv. Jag vågade inte ens posta ett brev tvärs över gatan, trots att övriga familjen satt i bilen och tittade på. Detta är två sidor av mig jag aldrig fått ihop, två sidor som är som motsatser och inte borde höra ihop.

Jag kunde ägna timmar åt att rita av kartor över olika öar från kartböckerna, färglägga och hitta på olika fakta om invånareantal, hur mycket skog i procent av landytan bara för att sedan kasta den och göra en ny. Jag hade tur som hade småsyskon för det innebar att jag både fick och kunde styra lekarna efter mitt huvud utan kompromisser. Ofta handlade dessa lekar om att bygga och ställa iordning inför leken och när det var klart var jag redan någon annan stans i tanken.

Som vuxen har jag ofta många tankar jag påbörjar men som aldrig blir slutförda. Om det inte är så att jag har en deadline, som när jag pluggade på komvux. Jag hade tre månader på mig att skriva en uppsats. Jag började med att låna en massa böcker i ämnet, jag läste, läste och läste. Sen vat jag inte hur många gånger jag startade datorn, påbörjade ett nytt dokument bara för att fastna i någon av böckerna igen och sedan stänga ner datorn igen frampå småtimmarna utan att ett enda ord satts på pränt.

Dagen innan uppsatsen skulle lämnas in hade jag bara en titel och en massa tankar som for omkring i skallen. Klockan åtta på kvällen öppnade jag det tomma dokumentet och insåg att nu var det bråttom. Klockan 5 på morgonen var jag klar med alla 25-30 sidor. Jag sov en timma och sen hastade jag till skolan för att hinna skriva ut allt och korrekturläsa en gång före klockan 8 då läraren skulle samla in allas uppsatser.

Jag hann i tid, men det tog all min energi och all min envishet för att lyckas. Jag förbannade mig många gånger om den natten för att jag försatt mig i den sits jag var. Samtidigt vet jag att jag aldrig hade kunnat göra annorlunda. Och jo, jag fick mvg för jobbet, både på uppsatsen och på hela den kursen.

Hade någon frågat mig 5-10 år innan om jag kunde ha tänkt mig att plugga igen som vuxen hade jag hånskrattat och sagt, varför då? Aldrig skulle jag sätta mig i en skolbänk igen. Jag har ju alltid trott att jag varit korkad, obildbar tills jag hamnade på komvux. Det gick ju att lära nya saker, det gick till och med bättre än jag kunnat ana, det gick faktiskt rent ut sagt skitbra. Mitt sämsta betyg vart vg i tre av alla olika ämnen - grundämnen, lite extra historia, psykologi och en massa olika dataämnen.

Det var nog första gången i mitt liv som jag var riktigt stolt över mig själv, jag kunde ju och framför allt: jag var inte dum i huvudet vilket jag alltid trott. Jag var då 35 år. Alltså hade jag i mitt dåvarande 35-åriga liv aldrig varit stolt över mig själv. Jag hade alltid trott att jag var dum i huvudet, en som inget fattade eftersom det var så det hade varit i grundskolan. OBS klass, som det hette då och en massa skolk och bråk.

Nej, nu Attan ska här sovas!!!