Alldeles för trött

Vet ni, när jag läser runt bland lite olika bloggar så kan jag läsa att många föräldrar som har barn med t ex NPF saknar trampet av alla kompisar i barnrummen, alla skrattande kompisar och hallar fulla av skor att snubbla över. Jag kan ju se att det är så det borde vara, men jag, jag är så tacksam att jag inte har det så.

Jag tycker att det är jobbigt med en massa barn omkring mig för jag vet helt enkelt inte hur jag ska bete mig och dessutom ställer de till och de låter nåt alldeles förskräckligt. Det låter kanske hemskt, men jag har jättesvårt för stora barnaskaror som låter, stökar omkring och som frågar om allt möjligt.

Det går bra en liten stund, och då kan jag till och med vara delaktig i buset, men jag tröttnar fort och blir oftast helt slut. Då är det otroligt skönt att ha ett barn som inte har det så.

Idag är jag otroligt nere och jag vet ju att det i första hand handlar om att jag inte sover, så jag orkar inte och då blir jag supertrött. De sista nätterna har jag somnat framåt två halv tre och vaknat igen vid tre-fyra tiden och kan inte somna om. Det funkar verkligen inte, men vad gör man åt det?

Jag kan ju inte gärna äta sömnpiller iallafall det skulle vara någon mindre modell i familjen som vaknar och behöver min uppmärksamhet. Tänk om jag inte skulle vakna?

Så jag är inne i en period av oro, myror i brallan och yrsel. Jag glömmer saker, alldeles för många saker, är splittrad och har svårare än vanligt att behålla fokus. För att inte tala om svårigheter att ta några som helst beslut. Tyvärr överlåter jag gärna till andra att ta mina beslut åt mig närjag mår såhär och det brukar jag ångra bittert när jag är på väg uppåt igen.

Nej usch vad jag svamlar, jag kan inte ens hålla ordning på mina tankar, de är så många som viull ut, men de vill ut samtidigt och det funkar ju inte...