Jag var på ett möte med LSS för två veckor sedan. Jag kände att jag behöver någon som finns där och stöttar i väntan på utredningen, under utredningens gång och kanske även efteråt. Någon som inte känner mig privat, någon som är van med diagnosmänniskor.
Det var ett bra möte och en bra diskussion som fördes i hennes kontorskrypin. Jag fick en bra känsla av denna kvinna och ett förtroende för att hon jobbade med något hon trivdes med. En förutsättning för att det ska bli bra resultat.
Eftersom jag inte tillhör personkrets 1 trodde jag först intt att det var möjligt att få hjälp via dem, men även de som "går" under socialpsykiatrin kunde vända sig till dessa handläggare för att söka hjälp. Det var något jag inte hört talas om tidigare, men man lär sig nytt varje dag.
I förra veckan kom så belslutet, de har beviljat mig hjälp en dag i veckan och samtal utöver detta vid behov. Otroligt skönt, en befrielse i att inte behöva stå helt ensam under utredningens gång om jag inte vill. Nu hoppas jag såklart också att de hittar en person som jag trivs med så snart som möjligt.
Hur har ni gjort när ni väntat på utredning eller under själva utredningen? Har ni gått själva? Det är ju så mycket smärtsamma minnen som dyker upp i samband med detta att jag känner mig helt snurrig.
Vem i hela friden är jag?
2 kommentarer:
Waow! Bravo! Jag är så nöjd med att jag letade reda på ett personligt ombud. Hon finns där i bakgrunden på nåt sätt. Jag kan vända mig till henne när som helst.
Kram!
Tänk så mycket hjälp det finns att få om man bara vet om det och orkar bråka, för annars händer det sällan något.
Bra att du hittade PO och att ni kom bra överrens..
Skicka en kommentar