Luther for president, nej tack!

Jag vet inte hur det är för er, men jag är uppvuxen i Martin Luthers anda. Ni vet han som spikade upp en massa teser på kyrkporten i mellaneuropa nån gång på medeltiden, och som kom att reformera kyrkan. Vad jag menar är att i denne mans kölspår har vi fått lära oss att bl a ha dåligt samvete för än det ena än det andra och det underlättar ju knappast livets alla vedermödor.

Han sitter på min axel och slår med sina pekpinnar de dagar jag känner att jag mår så dåligt att jag helst inte vill gå utanför dörren. Jahaja, så madame orkar inte jobba för brödfödan idag? Är hon lat månne?

Hans kommentarer är syrliga och beska och ger ingen ro i kroppen de dagar man vill följa sitt hjärta och vara rädd om kropp och själ. Passa tiden, tänk på moralen, arbeta i ditt anletes svett, det finns alltid någon som har det värre och jag beskyller honom även för devisen du ska inte tro att du är bra på något, för det finns alltid någon som är bättre.

Om man krachlandat på andra sidan väggen av en eller annan anledning som jag gjort är vägen tillbaka lång. Jag trodde i min enfald att jag skulle kunna börja med att jobba  heltid på en gång när det var dags att påbörja vägen tillbaka. Luther sitter där på axeln och brölar; - jaså du Attan, du är lat och oduglig och ger inget till samhället. Hur länge hade du tänkt att det ska daltas med dig? Nej, bit ihop nu och sätt lite rotation på döfläsket och gör din medborgerliga plikt.

Jag insåg inte att det skulle gå så tungt, att det skulle ta så mycket kraft och energi att komma iväg och göra något på bestämda tider. Efter ett och ett halvt år så tror man ju att man ska vara fit for fight, eller hur? Men det är jag inte, hur gärna jag än vill. Minsta lilla motgång känns som ett oöverstigligt hinder vissa dagar och jag är fortfarande så innerligt trött.

Jag är trött långt in i min sargade själ, det känns som om jag skulle behöva sova i veckor för att komma ifatt mig själv igen. Men det var någon som påstod att det tar lika lång tid att ta sig tillbaka som det tog för att gå in i den där jäkla väggen. Jag vet inte om det är riktigt, men om det skulle vara så skulle jag behöva minst 6 år på mig att komma igen som en hel människa.

Så fort den tanken är tänkt sitter han där igen, Luther med sina pekpinnar och ler hånfullt. Jasså, du är inte till nytta för din omgivning? Har du verkligen gått i väggen? det är inte så att du bara är lat, arbetsskygg? Kanske du tycker att du är bättre än alla andra och inte ska behöva jobba för brödfödan. Alla andra orkar ju fröken lilla?

På detta kommer det samvetet till som gäller familjen. Det känns inte kul att ständigt vara så trött, att få göra de käraste besvikna med att tala om att jag inte orkar hela tiden. De få gånger jag sedan gör det kommer Luther och slår till med full kaft igen; - jaha, där ser du hur glada familjen blir när du orkar lyfta blicken över dig själv och göra något som någon annan vill. Ska du verkligen gå runt här och gömma dig så ofta, unnar du inte din familj den glädje som infinner sig när du gör det du ska? Så självisk du är!