Kommentar på Mibs inlägg

Till Mib

Tänk att det ska behöva vara så som du beskriver. Först vet man inte om att man har en diagnos alls. Man går bara omkring och tror att man är mer än lovligt dum och korkad. Sen får man reda på att det finns nåt som kanske stämmer in, en diagnos, eller drag av en sådan och börjar fundera på vad det skulle innebära och vad det isåfall gjort med en som person. Sen kanske man får en diagnos och kan börja ana mönster i sin livsväv, man börjar ana varför andra tycker att man är t ex jobbig, intensiv, egensinnig, arg, egoistisk eller vad det nu kan vara. Man börjar förstå varför man är som man är, kanske komma överrens med sig själv, förlåta sig för saker man gjort. Hitta rätt och hitta verktyg för att komma på rätt köl med livet och sig själv. Man får en föklaring till varför man känt sig så där dum, klumpig, oduglig eller vad det nu kan vara.


Om jag förstod dig rätt Mib, så menar du att man slipper må så dåligt över saker man gjort i livet för att man helt plötsligt förstår att man inte hade möjlighet att göra det på ett annat sätt. Att man inte gjort det för att man är dum, korkad utan för att man inte haft rätt förutsättningar och då behöver man inte gå och hänga sig, utan kan se på sig själv med något mildare ögon, förlåta sig själv och inte behöva ha så låg självkänsla längre. För man kunde förbaske mig inte bättre eftersom diagnosen begränade ens förmåga att agera som man "bör".

Efter att kommit så långt kanske man kan få hjälp, man lär sig mer och fler strategier för att fungera mer enligt gängse normer och börjar ta sina första stapplande steg, som den Nya människa man blir. Tillsammans med sorgen såklart över den del av livet som man inte har klarat av så bra innan man förstod varför.Man kanske börjar våga tala om för sin närmsta omgivning hur det ligger till. Man kanske till och med är glad, både för att man vågar men även för att man börjar föstå vem man är, varför man är den man är. Knske till och med hur man kan hjälpa sig själv!

Tyvärr är det nog många runt omkring en som då blir livrädda, som helt plötsligt inte törs umgås med en längre av rädslan av att behöva stå utmed nåt/någon händelse som inte blir tillräckligt normativ i sitt sammanhang. De blir kanske rädda att de ska behöva skämmas/bli utskämda någonstans. Detta trots att de innan vetskapen om detta inte hade några som helst problem med dig som person.
dessa fördommar och krympta själar är inte värda oss som vänner, de kan ta sina rädslor och sitt skitprat någon annanstans. Jag är helt övertygad om att det är de som förlorar mest på den fördomsfulla inställningen. dessvärre tror jag också att den är allt för vanlig!

Kram till alla diagnosmänniskor som får kämpa så innerligt när det finns så mycket annat den energin kunde användas till...