Likt en humla

Jag har alltid gillat surret från en humla, det är då det låter sommar för mig. Lukten av varm tallskog och solstrålar som letar sig ner genom ett grönt bladverk likt gula vattenfall på stigen där vi går ned mot sjön. Luften full av trollsändor och mygg, darrande av en sjuårings förväntningar. Det är så jag vill minnas min barndoms sommrar.

The Ventures på stereon i pappas smultronröda oldsmobil, nedcabbat med håret som fladdrar i takt med musiken. Fikakorgen packad för en heldag vid sjön, plaskande, dykande med glada skratt och gemenskap. Värmen, de klibbiga saftglasen, skorna fulla med sand och frusen gåshud. Jag önskar det var så jag för alltid kunde minnas min barndoms somrar.

På många sätt liknar jag en humla. Jag är egentligen för tung för att lyfta, men det vet jag inte om. Jag har flugit från blomma till blomma för att leta livets nektar utan att finna den. jag tycker om att bli klappad, men blir det för mycket lyfter jag mina ben och sparkar bakut.

Jag surrar och jag letar ständigt mer, likt en humla som söker mera pollen, trots att den inte kan bära mer. Blir jag ledsen vill jag bara bli lämnad ifred och mina tankar tynger mig lik en humla som torkar efter ett häftig sommarregn. Jag måste också torka för att kunna lyfta igen.

Om någon stänger in mig slår jag ständigt huvudet i väggen likt en humla fångad i en glasburk, och jag tappar mer och mer av både självkänsla och humör. Jag surrar oavbrutet medvetet, omedvetet. Min pappa sa alltid att jag var vaccinerad med grammofonstift, likt en humlas gadd som ständigt suger nektar. Jo jag gillar humlor, men de mår bäst i frihet med vackert väder och stora gula maskrosfält lik barndomens åkrar. Jag är visserligen inte randig, men oj vad jag kan brännas om jag blir klämd.