Båda sidorna på ett mynt måste betraktas

Det är verkligen så många tankar som snurrar i denna redan snurriga skalle inför min stundande utredning. Varje dag dyker nya saker upp i tanken, framför allt händelser från barndomen och från tiden som tonåring och ung vuxen. Vem var jag som barn, tonåring, ung vuxen egentligen.

Arg, det var jag, mycket arg till och med. På att jag inte fick bestämma, på att livet var orättvist, på att det jag sa inte verkade lika viktigt som det andra sa, på att kvinnor inte var jämlika med män, på att någon med en annan hudton ansågs mindre värd.

Eller, var jag så där arg egentligen? Eller var det kanske så att det är en efterhandskonstruktion till följd av att andra tyckte att jag var så arg? Kan det till och med vara så att jag bara hade mycket högljudda åsikter om allt och ingenting, hela tiden? Att jag som tjej på 70- och 80-talet inte skulle vara sån. Att det var fult att höras för mycket om man var tjej.

Kan det ha berott på att faktiskt ingen riktigt förstod mig som mitt tålamod tröt, att jag var udda i omgivningens ögon och de inte visste var alla mina frågor kom ifrån. Varför mamma! Undrar hur många gånger jag har yttrat de orden genom alla år? Jag har ifrågasatt det mesta sen jag var liten, jag har alltid svarat emot mina lärare i skolan, jag har envist klamrat mig fast vid "sanningar" och vetenskap, år efter år.

De är lätta att förstå, även om det handlar om sånt som är obegripligt. Det är fakta och de går att bevisa. Känslor däremot är svåra, okontrollerbara till viss gräns och svävande och går inte att bryta ner i molekyler eller tillförlitliga skalor. Känslor är antingen svaga eller starka, precis som det de gör med den person de huserar i. De är läskiga och man vet inte vad de vill.

Jag har alltid haft svårt att veta vad folk tycker om mig, vilka känslor jag framkallar hos andra. Å andra sidan är jag otroligt snabb att dömma en person jag själv möter. Efter några sekunder har jag bildat mig en uppfattning om personen är sann eller falsk i mina ögon och mycket mycket sällan har jag haft fel i mitt första intryck. Alltför ofta har jag haft rätt när jag känt att den här personen framför mig är falsk, tyvärr.

Ja, tyvärr eftersom de är allt för många, vilket på så vis gör det till en obehaglig förmåga. Nu har jag tappat både koncentrationen och den gröna tråden i mitt resonemang, så jag går väl och lägger mig istället.