Jag flyttar bloggen...

här kommer ni att hitta mig fr o m idag 20110823

http://aspiggan.wordpress.com/

Aspig & uppmärksamhetsstörd

Jaha då var det klart, svart på vitt. En underlig känsla som sprider sig likt ett virus i kroppen. Jag, jag är en av dem som de skriver om i tidningen. En av dem som beskrivs som allehanda brottslingar och kufar i dagspressen. En av dem som har fått en modediagnos, en av dem som rekommenderas att äta preparat med anfetaminliknande substanser allt för att läkemedelsbolagen ska kunna pofitera på mig och mina gelikar. En av dem som beskrivs som nördiga och enstöriga med specialintressen som berövar mig ett liv som andras, iallafall i filmvärlden. En enstörig person med kommunikationssvårigheteroch som inte gillar beröring.

Är det vem jag är i andras ögon från och med nu? En som inte är rikigt som andra, en som man inte vet vart man har längre? En man inte behöver räkna med, som man kan låta trilla mellan stolarna? En person som är icke önskvärd av Sveriges regering om man ska läsa mellan raderna i deras (brist på) sociala politika agenda?

Har jag gått från en vanlig men utbränd mamma till en "sån där" som allmänheten inte tar på allvar, som samhället ser på med andra ögon. En andra klassens medborgare, som bara vill missbruka lagligt och som vill slänga sig med den senaste innediagnosen? Ska man tro på Sanna som skriver krönikor på Aftonbladet, jo då är det precis sådan jag blivit. Över en natt, genom svart färg på ett vitt papper har jag blivit en av de hon föraktar och missförstår å det gruvligaste. Hon och fler med henne....dessvärre tror många att allt som står i tidningarna är sant, speciellt de som bara vill få sina rädslor och farhåor bekräftade. De som vill ha någon att skylla samhällets brister på, de som vill ha en enkel förklaring och inte vill se hur det hela hänger ihop, att det är komplicerat och inte bara går att lösa med en ny lag eller en folkomröstning.

Jo, nog är jag felnavigerande, nog bär jag på frustrationer och har ett komplicerat förhållande till kommunikation öga mot öga. Men jag är också en människa som är lika angelägen som du att hitta min plats, att få en tillfredstälande tillvaro där jag blir förstådd och hörd. Där jag tas på allvar för den jag är och sedd för alla de positiva egenskaper jag besitter som inte är allom givna.

Jodå, jag tillhör nuförtiden den grupp av öar med npf-diagnos som jag trodde, men lite mer än väntat. Aspergers syndrom och ADHD med uppmärksamhetsstörning. Det är jag det. Nu börjar min resa, en nystart i livet med helt nya ögon. Det kommer att bli en lång och ensam resa, men först ska jag gå iland där jag hör hemma och skrika ut min glädje över att jag inte är dum i huvudet. Sen bär det av...

BLÄ!

Jag hade sett fram emot idag, eller iallafall tyckt att det skulle bli en bra dag. Jag går ju vanligtvis hos kurator en gång i veckan, men nu under sommaren har det inte blivit så, även hon behöver ju semester. Så idag skulle jag iväg och jobba och så skulle jag äntligen åka dit och få prata av mig en massa skit som ligger och skvalpar runt i hjärnan.

Nu ringde de på morgonen och sa att hon inte kunde ta emot mig idag, hon var inte på plats och hela dagen rämnade. Jag blev så oerhört ledsen och bara kände hur all ork bara rann av mig. Jag fixar snart inte att gå i ovissheten, att inte ha någon att prata med om allt det innebär med utredningen jag gjort. Fan också...

Livet blev å tungt denna sommar, tyngre på ett annorlunda sätt. Att gå omkring och bara vänta är inget jag mår bra av, snarare skitdåligt. Ändå har jag haft två veckor barnledigt, ok helledigt har det inte varit eftersom jag jobbat, eller jobbtränat som det så fint heter efter att man gått in i den berömda väggen. De två barnlediga veckorna var underbara, men det fick mig också att inse hur otroligt trött jag fortfarande är efter de sista årens lilla helvete.

Jag fick uppleva hur otroligt stort mitt behov av ensamhet är och att dessa två veckor egentligen inte räckte till, inte på långa vägar. Sonen har ju tre olika diagnoser som kräver en hel del av mig, som tar i stort sett all min energi och han gör mig så oändligt trött. Denna sommar har ju på så vis väntan på svar på utredningen tagit all min energi så jag har inte haft mycket kvar till sonen.

Det har gjort att vi inte hittat på något alls i stort sett i år, vilket vi alltid gör annars på sommaren, och vi har inte varit ute och vandrat i skog och mark som annars brukar fylla på mina energidepåer. Den tropiska värmen, som jag har oerhört svårt att stå ut med har såklart gjort sitt till. Men jag börjar trilla ner, långt ner i mitt mående och undrar hur i hela friden ska jag fixa att försörja oss i framtiden?

Hur ska jag orka jobba heltid, som inte orkar nu när jag bara är utan krav på prestationer och det endast 5 timmar om dagen 3 gånger i veckan? Jag är rädd, rädd att det skiter sig, att det inte kommer att ordna sig. Jag har tappat den tron jag hade i början på året då jag var så säker på att jag inom ett par månader lätt skulle kunna börja jobba heltid någonstans.

Å andra sidan kan man ju undra vem som skulle anställa mig? Med en son som kräver ständiga möten med HAB, Bup, läkare och skolan. Som själv går his kurator och innan det varit arbetslös i två år och efter det varit sjukskriven i ett och ett halvt år för utmattningssyndrom och nu förmodligen en eller flera egna diagnoser? Ha ha ha, rena skämtet att tro att jag skulle få ett jobb bland alla andra arbetslösa som inte har några bekymmer alls inom några av dessa områden.

Jag önskar att jag hade en strålande idé, eller att jag var så där otroligt bra på nåt så jag kunde starta eget och tjäna tillräckligt mycket pengar på det så vi kunde överleva, jag och sonen. Men jag har ingen strålande idé, ingen talang som kan bli ett jobb av. Bara en massa halvdåliga idéer och lite småbra på många olika saker, men inget jag skulle kunna leva på. Och varifrån skulle jag få förmågan till den diciplinen att jobba själv, jag som inte har nån motor, jag som inte ens kan komma mig för att ta reda på tvätten som hänger på torkställningen förrän jag måste tömma den för att ha någonstans att göra av nästa omgång?

Undrar just vem jag försöker lura?

Efter regn kommer sol sägs det ju, men jag har väntat en evighet på den där jäkla solen nu och jag ser inte ens den minsta ljusglimt idag och har inte gjort på ganska länge. JAHAJA! säger Luther då eller vad han nu heter som sitter med sina pekpinnar på min axel och talar om alla fel och brister jag har. Det är till att vara gnällig och bitter, ryck upp dig nu. Tänk på alla dessa människor i Norge som drabbats, och på alla stackars svältande i Afrika just nu. Alla som blir våldtagna i krigen som pågår runt oss i världen och de förtryckta i te x Nord Korea. Ska du gnälla som har det så jäkla bra i jämförelse med dem?

Ja, jag tänker på dem, jag tänker mycket på dem. Men jag kan inte ändra på det själv. Jag kan hjälpa till på olika sätt, visst men det behövs mer än så för att förändra så stora ting. Visst kan en enda människa göra skillnad, stor skillnad, men jag är inte en av dessa stora människor. Jag är otroligt ledsen att världen ser ut som den gör, men jag mår ju inte bättre av det. Jag vill gärna hjälpa andra, men då måste jag ju först hjälpa mig, eller?

Usch, jag vet inte, men jag får ofta dåligt samvete för att jag inte gör mer för att rädda världen och miljön. Jag känner mig usel när jag ibland inte sorterar mina sopor lika noggrant som jag borde och jag får dåligt samvete för att jag inte gråter när de visar svältande barn på teve. Men jag orkar inte ta in allt det eländet, jag måste värja mig för att inte bli sittandes och bara gråta över det hela. Det är ju varken de eller jag hjälpta av. För visst är det fruktansvärt det som händer ute i världen, det tycker ju även jag.

Nä nu har jag svamlat iväg så långt från min ursprungliga tanke att jag nog får ge mig, annars blir detta inlägget utan slut...den där röda tråden, ja den förvann nånstans efter halva vägen...

Vacuum

Sitter och väntar, fortfarande...evigheten känns som en kortare busstur om man jämför. Jag hade ju blivit lovad ett förhandsbesked på min utredning, det är en månad sedan nu i veckan som kommer. Den inre stress som detta framkallar vet jag inte hur jag bäst ska beskriva. En månads väntan, det börjar kännas tungt och det blir allt svårare att sova.

Den "riktiga" återgivningen kunde ske tidigast vecka 34 eller så får jag vänta till vecka 35...nu är det vecka 31 snart 32. Suckar tungt! Tiden som varit strax innan och nu under tiden jag går och väntar har jag känt mig sämre än jag kan påminna mig gjort på länge. Alltså sämre i bemärkelsen att jag tycker mig ha mer och svårare "symptom". Jag vet inte om det är vanligt inför allt som jag går och håller andan inför eller om jag inbillar mig allt detta för att jag inte vet...

Denna sommar blev verkligen inte som jag tänkt mig, jag har inte kunnat planera nåt vettigt alls, bara gått och väntat på ett besked som aldrig kommer. Jag är sur, grinig och trött. Jag hatar verkligen när folk lovat saker de inte håller och inte kan meddela mig varför. Förbannat!!!

Jag gillar heller inte att tjata på folk om saker de lovat, det är liksom deras skyldighet på nåt vis att bara se till att göra det. Jag ska inte bli bortglömd, det sårar mig nåt alldeles förjäkligt när jag blir det oavsett anledning. Jag vill också vara viktig, inte bara en siffra i statisktiken eller ett personnummer på ett papper. Jag vill vara en person, en någon, en som andra kommer ihåg och inte sviker eller glömmer bort...

Det är så jag reagerar på utebliven lovad kontakt, när jag blir avglömd som ett papper man haft om chokladen. När man ätit upp den kan man slänga bort det där pappret, eller? Jag vill vara nåt mer ändet där pappret, någon som gör intryck eller åtminstonde avtryck i de människors liv jag möter. Inte bortglömd eller lagd åt sidan som något oviktigt eller nån som inte har något värde.

Det gör mig ledsen, det gör mig illa...tala om sanningen istället för att ljuga mig full av förhoppningar. Det är omänskligt...
är jag inte värd samma omtanke som andra?

Är jag unik som tänker så? Det tror jag inte, jag tror alla känner så, fast alla kanske inte tar det så personligt? Mig sårar det som ett svek, en tagg i själen. Är det likadant för dig?