MIN RESA GICK INTE TUR & RETUR ~ JAG FICK EN ENKEL BILJETT RAKT IN I NPF-LANDET!
Pånyttfödd i Diagnoslandet, begåvad med Aspergers Syndrom & ADHD med Uppmärksamhetsstörning

2011-06-12

Terapivånda

Då var det bara två veckor kvar tills det är dags att börja min utredning, jag har ju fått tid nu. Jag våndas, allt annat vore självbedrägeri. Jag ångrar mig så just nu, vad har jag gett mig in på? Jag är milt sagt livrädd faktiskt. Jag vet ju att en diagnos inte förändrar mig som människa, jag är ju samma person oavsett. Men i mitt huvud så känner jag att det vore en slags bekräftelse på att jag gjort så gott jag kan.

Det känns riktigt läskigt faktiskt, ju mer jag tänker på det ju mer orolig blir jag. Så många tankar som irrar omkring. Tänk om jag bara är en riktig looser??? En som inte orkar ta tag i mig och mitt liv, som inte har något vettigt att ge! En som bara går omkring och är...en fegis som inte klarar av de utmaningar som kallas livet. En smitare, en liten ynka liten bit av en hel människa...

Ibland tror jag att jag är knäpp på riktigt. Jag vet första gången jag tog kontakt med psykiatrin efter en mycket lång vånda. Jag var rädd på riktigt att de skulle "komma på mig" och låsa in mig på livstid. Tänk om de skulle få veta mina innersta tankar, då skulle de ju se hur tokig jag var. Det blev ett och ett halvt år hos en kurator som inte lyckades hjälpa mig så värst mycket. Men det var verkligen inte hennes fel, jag vågade inte blottlägga mig och mina tankar eftersom jag var så övertygad om att jag var ensam på jorden att tänka som jag gjorde.

Den känslan av att vara helt knäpp, så annorlunda har jag burit med mig hela livet. Nu vet jag ju att alla tänker konstiga tankar, och alla på olika sätt, men jag kan inte helt släppa tanken på att jag är snäppet knäppare än alla andra. Varför kan jag såklart inte svara på, men jag känner mig så annorlunda jämfört med alla andra jag kommit nära genom livet.

Visst jag vet ju att alla är unika, men människor över lag är ju ändå ganska lika, ungefär samma basala behov, funderingar och tankar kring livet utifrån de erfarenheter och påverkan från vår uppväxt och miljön omkring oss. Men ändå!!! Kanske alla känner som jag, who knows? Inte jag iallafall!

Sen vet jag ju att jag inte är dum på det viset, alltså jag är ju inte ointelligent det vet jag ju efter att ha gjort intelligenstester, snarare tvärtom. Jag ligger högt där, men det innebär ju inte per automatik att man har förmågan att använda detta på ett bra sätt, tyvärr. Det hade ju varit mycket önskvärt. För mig har det inneburit ständiga grubblerier över livet och mig som människa. På allt möjligt och omöjligt runt omkring.

Jag skulle nog ha blivit konsekvensanalytiker, för det finns nog inte mycket i livet som jag inte vänt ut och in på genom åren. men att sedan hitta rätt, att lyssna på mitt hjärta och lita på mina instinkter har jag aldrig vågat göra. Jag har varit alltförr rädd att ha fel. För i min dumma skalle har man antingen rätt eller fel, inget mittemellan.

2011-06-08

Som ringar på vatten

Kvällarna var jobbiga i min barndom, inte för att det fanns någon rimlig anledning, inte vad jag vet iallafall men de var fyllda av en bedövande ångest. jag kunde ligga vaken i timmar och känna mig som om jag var i ett tillstånd mittemellan vaken och sovande. Det var en obehaglig känsla, en som bäst kan beskrivas som ringar på vattnet som ökar i styrka. Jag har inga ord för hur de egentligen var, men det är den närmaste förklaringen jag har för att beskriva den.

Jag vet inte om ni varit med om det, men det brukar ibland bli beskrivet som att bli riden av nattmaran. Jag låg där på rygg i sängen, kände dessa ringar av ångest öka och jag kunde inte röra mig, inte ens ett finger. Än mindre ropa eller säga något. Inte kalla på mamma för att få tröst. Det var skrämmande otäckt och förlamande och vad jag vet pratade jag aldrig med någon om detta, varför vet jag inte men jag tror aldrig tanken slog mig att jag kunde berätta för någon.

Svårt att minnas någon exakt ålder då jag hade dessa maror, men jag var mellan 6 och 10 år någonstans. jag vet inte heller hur länge det pågick hur det började eller när det slutade. Jag vet också att jag i den åldern som detta pågick inte trodde att andra tänkte. Jag trodde att jag var den enda, helt unika personen som tänkte tankar högt för mig själv inne i min hjärna. Eftersom jag inte kunde höra någon annans tankar kunde jag heller inte tro att någon annan gjorde detsama.

Jag har många gånger funderat över denna ångest som vuxen. Var kom den ifrån, varför hade jag den och vad var det som gjorde att jag aldrig tänkte på att prata med någon om den? Hade jag haft detta  ännu tidigare i livet men inga ord att använda och därför inte har några tidigare minnen av det?

Om jag nu trodde att jag var den enda som tänkte i mitt huvud, om jag trodde att jag borde höra alla andras tankar om de hade tänkt och då jag inte gjorde det drog den slutsatsen att jag var ensam om detta kan det då vara en anledning till att jag itne pratade om detta? Trodde jag att de hörde mina tankar och inte svarade för att de inte hade lust eller ork att svara? Kan det ha varit så hemskt att jag var så van att de inte svarade mig om jag nu trodde att de örde allt jag tänke?

Liten ensam och rädd var jag iallafall, så mycket minns jag och ingenstans vände jag mig för att få hjälp. Jag har ju många olika strategier för att få till en fungerande vardag, idag undrar jag ju hur tidigt jag lagt mig till med dem för att "överleva" vardagen. Vad var det som fick denna ångest att försvinna, vem kom och tog bort den och vart to den vägen? Tänk om den fortfarande bor kvar därinne i mig och bara väntar på tillfälle att blomma ut igen?

Jag har ju ångest nuförtiden också, med hjärtklappningar, svettningar och andnöd, ett hjärta som slår dubbelslag i otakt ibland. Kan det vara denna gamla ångest som lurar där i bakgrunden fortfarande, men som jag blivit så van med att den inte längre skrämmer mig som då? Tankarna fastnar och kommer inte vidare denna sena timma...klart slut ångesttjut!

2011-06-03

Äpplen faller...

ibland fastnar jag i minnen och berättelser om min far och min farmor. ju mer jag funderar ju mer uppenbarar sig bilden av två personer med speciella förmågor, var och en på sitt sätt.

min farmor var en sådan person som man kunde ställa klockan efter. prick nio varje vardagsförmiddag tog hon ut cykeln för att åka och handla, år ut och år in. när min pappa dog blev hon alltmer förintad, full med det som på den tiden kallades nervpiller. hon slutade som ett vrak, en spillra av sitt forna jag på ålderdomshemmet allt för tidigt i livet.

jag har nog aldrig träffat någon som var så inrutad som hon. måndag 5.00 tvättstugan, tisdag 5.00 ta in tvätten, 9.00 handla varje vardag. lunch 12.00, kafferast 15.00,  middag 17.00, nyheter 21.00 och sedan läggdags.

damsuga varje dag, torka golv måndag, onsdag och fredag. torka lister och damma varje fredag. tvätta tak en gång i månaden. pannbiff på lördagar och stek på söndagar. mangla onsdagar och klippa gräset torsdagar. undrar vad som drev henne, vad som hänt om hon inte gjort sitt liv på detta viset.

min far var inte alls så inrutad men han hade en enorm social begåvning och jag har aldrig hört någon sagt att de tyckt illa om honom. ändå blev han mobbad på jobbet, hade en otroligt låg självkänsla trots att han lyckdes med allt han företog sig. som 18 åring hde han ritat det hus han ville ge sin familj och fått igenom det hos kommunkontoret. som 25-åring hade han sett det mesta av europa, varit i usa två gånger och hade tre barn, fru och stor egenhändigt byggd villa.

som liten var han ett yrväder minst sagt. han slog grannbarnen i pannan med stålspade, han vattnade frökens blommor med tinner när han fick kvarsittning i skolan, han band fast sig i både stol och bänk i skolan så rektorn fick släpa ut hela konkarongen på skolgården för att han inte ville gå ut när han blev utkastad från en lektion.

han hade alltid något för händerna och jag tror inte jag vet någon som kunde så många ramsor med svärord som han använde sig av om hn tappade en skiftnyckel eller inte fick en mutter dit den skulle. jag vet också att han hade mycket svårt att sov om nätterna och att han ständigt hade en oro i kroppen som get honom magkatarr...

....inte så långt från trädet!

Ni skulle inte se

Ute börjar de första bleka stjärnorna blinka på skört på en ännu ljusblå himmel. Vårens nattfåglar börjar så sakteliga göra sina röster hörda utanför mitt fönster, myggen har vaknat till liv och nattsömnen börjar göra sig påmind om att den behövs.

Själv sitter jag i ett halvskumt kök och funderar med en ensam slatt kaffe i en grågrön kopp. Funderar på hur annorlunda jag tänker nuförtiden. Om mig och på vem jag är.

Om ni träffade mig ute skulle ni se en mycket social kvinna, en kvinna som verkar ha ordning och reda på det mesta i livet, som har humor, om än en aning ironisk och som inte verkar ha några som helst bekymer i livet. Jag skulle tala om att jag mår bra, att livet flyter på och att jag trivs med livet. Ingenting skulle få er att ifrågasätta allt detta, ingenting skulle få er att tro att alting egentligen är annorlunda och förmodligen skulle ni inte tro den som hävdade motsatsen.

Men sanningen är att detta inte stämmer alls. Jo, visst kan jag vara social i ett större sammanhang och visst är jag glad över mitt liv och ibland känns det bekymmersfritt. Men det är verkligen i små portioner och kortare stunder, för bakom lyckta dörrar hämtar jag sedan andan efter denna för mig enorma kraftansträngning.

Jag har lätt att skaffa nya bekantskaper men svårt att behålla vänner. Det kräver så otroliga mängder energi av mig att jag oftast inte orkar till slut. Jag kan inte organisera mitt hem utan att ladda i dagar för att få ordning ur kaoset som uppstår med jämna mellanrum.

Jag kan inte gå och handla utan att hela tiden tänka på det jag gör, vad jag ska ha och utan en lapp. För om jag glömmer något och ska leta efter detta så kommer jag av mig och får oerhört svårt att fortsätta där jag började.

Jag tycker att det är psykiskt påfrestande att gå bland mycket folk och jag känner mig ofta obekväm i större sällskap även om det är mina egna nära och kära. Jag vet inte hur många gånger jag gått ut i köket och diskat för att jag inte klarar av att stanna kvar i gemenskapens rum.

Om jag har en tid att passa måste jag räkna baklänges i tiominuters intervaller flera gånger för att vara säker på att hinna i tid och jag är orolig över hur jag ska hitta dit, hitta parkering trots att jag varit där många gånger förut. Oftast är jag helt slut mentalt efter en sådan tur.

Om jag ska laga mat måste jag också räkna baklänges på klockan flera gånger om för att vara säker på att bli klar när jag tänkt mig. Om jag ska gå ut måste jag kolla att jag har allt med mig flera gånger för att vara säker på att jag verkligen hade med mig allt och var i väskan varje sak ligger.

Når jag åker och storhandlar går jag igenom hela proceduren i huvudet flera gånger om, steg för steg för att vara söker på vad jag ska göra, nycklar, bilen, listan, kundvagnen, pastan, brödet osv. betala, packa, köra hem och packa upp.Jag visualiserar bilderna av det jag ska handla och var i butiken det ligger, hur hyllan för den varan ser ut som jag tänker på.

Jag måste ringa och kolla kontot så dte finns pengar så det räcker även om jag gjort det dagen innan och inte handlat något. Har jag bensin, måste jag tanka, vart ska jag åka och tanka, har jag kort så jag slipper gå in och betala. Det är väl inte för mycket folk där...

Jag kan inte bara dammsuga hemma, jag måste då även damma, skura toaletten, köksluckor och golv. Helst tvättar jag samtidigt och ibland lagar jag även mat och diskar samma dag. Inte konstigt att startsträckan är så lång för att få allt detta gjort. Det värsta jag vet är att bli avbruten då jag påbörjat allt detta och äter oftast inget innan jag är klar. Jag kan börja på morgonen och hålla på till tre på eftermiddagen innan jag sätter mig. Sen är jag slut.


Det finns mycket som jag inte tänkt på att jag gör som inte andra gör förrän nu, den sista tiden och jag har blivit mer och mer medveten om dessa ting under den gågna vintern och våren. Om jag inte har en dag i veckan som jag inte har några måsten blir jag helt tappad på energi och har svårt att orka med vardagen, men om du träffar mig ute kommer du att se mig le och undra hur du mår precis som alla andra.

Nu har mörkret sänkt sig ute, himlen har blivit djupblå och stjärnorna är inte så bleka och sköra längre. Jag börjar äntligen känna mig lite trött och har bara några få inrutade rutiner kvar att klara av innan jag kan gå och lägga mig brevid det käraste jag har i livet...fridens liljor

2011-06-02

Du kära gamla ilska

Blä...idag är det en sån där dag då jag är så otroligt trött på mig själv och på vem jag är. Eller kanske inte på vem jag är eftersom jag inte riktigt vet det, men jag är trött på mina tankar och min oro. Sista tiden har jag börjat få små små stickningar i fingrar, tår, läppar och känt mig sådär yr som man kan känna sig när man har feber. Ni vet som när man rör blicken lite för fort vid hög feber och det känns som om man inte hinner med riktigt

Vet någon vad jag pratar om?

Iallafall så känns det konstigt i kroppen hela tiden. Som liten hade jag även värk lite här och där som kunde komma helt plötsligt för att sitta i nån timme eller två för att sedan försvinna, detta har kommit tillbaka. Jag var också extremt håröm som liten men det försvann i tonåren helt och hållet, jag hade kunnat vara en av de där cirkustjejerna som hängde i håret utan att känna nåt, men även det har kommit tillbaka igen. Min ömma hårbotten???

Självklart undrar jag vad allt detta betyder, vad kommer det sig att det har börjat igen efter så många år. Jag vet inte om det är för att jag blir mer och mer orolig inför min utredning som väntar eller om det är något annat fel. Kanske är det bara psykiskt alltihopa, eller har jag nåt virus i kroppen som spökar?

Ängslan och oro har varit två av mina förljeslagare i  livet förutom de stunder då jag istället kastat mig handlöst in i saker utan en tanke på morgondagen. Antingen eller. Som om ingenting spelade någon som helst roll utom just den där tanken, handlingen just då.

Vet ni, jag är så less på att ständigt gå runt och oroa mig för vad som ska eller kan hända. Rent logiskt vet jag ju att jag inte kan påverka hur livet blir framöver förutom med vilken inställning jag har, mitt förhållningsätt till det som händer och vilka val jag gör.

Jag har alltid upplevt mig själv som en fegis, som tar den lättaste vägen men det är ju inte riktgit sant det heller för jag tar den väg jag känner igen och det är inte alltid den lättaste. Jag önskar att jag visste vem jag är, att jag kunde lära mig att tycka om mig själv och slippa vara så rädd för vad som händer på andra sidan dörren att jag inte vågar öppna den.

Jag önskar att jag vågar krossa den där jäkla glaskupan jag lever i och kliva ut på de levandes sida, men känslor skrämmer mig och har alltid gjort det. Om jag kan undvika dem så gör jag gärna det, förutom ilskan då förstås, för den är så konkret och den är direkt och den är en kär gammal vän som jag känner igen.

Som alltid seglar tankarna iväg åt sitt håll medan jag försöker dra åt ett annat och så blir det nåt sammelsurium av båda...

God Natt

2011-06-01

Tänk så många frågor

Tankar virvlar som ett vattenfall en tidig vårdag. De hoppas och far, än hit än dit. Vad är det jag gett mig in i? Vilka hjul är det jag satt i rullning egentligen? Om det nu är så att jag har en diagnos inom autismspektrat, vilka konsekvenser ger det mig rent praktiskt i livet?

Kommer det att påverka mina möjligheter till arbete, mina möjligheter att få ett jobb jag trivs med. Med andra ord kommer det att begränsa mig? Eller kommer det att ge mig möjligheten att få ett jobb  som passar just mig så jag inte bränner ut mig?

Kan det innebära att jag inte kan behålla min försäkring, att jag måste ha ett särskilt intyg för att få behålla mitt körkort?

Vad kommer det isåfall att innebära för mig i mina relationer? Hur kommer min familj att ta emot ett sådant besked? Kommer de att förstå eller kommer de att stänga av och inte vilja se mig för den jag är? Vilka vänner får jag behålla? Kommer de att se på mig med andra ögon, nya ögon med en annorlunda syn på mig och hur jag är? Tänk om det blir en negativ syn på mig som person eller ett slags överlägset förhållningssätt som om de satt inne med sanningen, nåt de tror jag aldrig kommer förstå?

Tänk om de blir rädda, arga eller t o m tar avstånd av rädsla för att de ska behöva konfronteras med något alldeles för ovant och okänt? Det okända har ju en tendens att skrämmas, skapa fördommar. Hur kommer jag att se på mig själv om detta är ett faktum, vad kommer det isåfall att göra med mig som person?

Jag kommer ju fortfarande vara jag, med samma förmågor och hinder, men några bokstäver på ett papper kan förändra så mycket. De kan både göra ont och göra gott. Hur ska jag förhålla mig till denna nya person? Kommer vi att komma överrens, eller kommer det att bli ständiga konflikter mellan oss?

Kan det hjälpa mig på vägen mot bättre insikt, förståelse? Kommer det att innebära att jag kan förlåta mig själv för mycket av det i livet som varit tungt att bära eftersom jag kanske aldrig hade en chans? En chans att förstå mig själv och mitt handlande?

Tänk så många saker jag sagt utan att tänka mig för, tänk så många handlingar jag gjort utan att reflektera eller analysera dess möjliga konsekvenser. Tänk så mycket ilska jag ödslat på ting jag inte haft möjlighet att förändra...

Tänk så många frågor som hopar sig i väntan på min dom!!!