MIN RESA GICK INTE TUR & RETUR ~ JAG FICK EN ENKEL BILJETT RAKT IN I NPF-LANDET!
Pånyttfödd i Diagnoslandet, begåvad med Aspergers Syndrom & ADHD med Uppmärksamhetsstörning

2011-05-30

Likt en humla

Jag har alltid gillat surret från en humla, det är då det låter sommar för mig. Lukten av varm tallskog och solstrålar som letar sig ner genom ett grönt bladverk likt gula vattenfall på stigen där vi går ned mot sjön. Luften full av trollsändor och mygg, darrande av en sjuårings förväntningar. Det är så jag vill minnas min barndoms sommrar.

The Ventures på stereon i pappas smultronröda oldsmobil, nedcabbat med håret som fladdrar i takt med musiken. Fikakorgen packad för en heldag vid sjön, plaskande, dykande med glada skratt och gemenskap. Värmen, de klibbiga saftglasen, skorna fulla med sand och frusen gåshud. Jag önskar det var så jag för alltid kunde minnas min barndoms somrar.

På många sätt liknar jag en humla. Jag är egentligen för tung för att lyfta, men det vet jag inte om. Jag har flugit från blomma till blomma för att leta livets nektar utan att finna den. jag tycker om att bli klappad, men blir det för mycket lyfter jag mina ben och sparkar bakut.

Jag surrar och jag letar ständigt mer, likt en humla som söker mera pollen, trots att den inte kan bära mer. Blir jag ledsen vill jag bara bli lämnad ifred och mina tankar tynger mig lik en humla som torkar efter ett häftig sommarregn. Jag måste också torka för att kunna lyfta igen.

Om någon stänger in mig slår jag ständigt huvudet i väggen likt en humla fångad i en glasburk, och jag tappar mer och mer av både självkänsla och humör. Jag surrar oavbrutet medvetet, omedvetet. Min pappa sa alltid att jag var vaccinerad med grammofonstift, likt en humlas gadd som ständigt suger nektar. Jo jag gillar humlor, men de mår bäst i frihet med vackert väder och stora gula maskrosfält lik barndomens åkrar. Jag är visserligen inte randig, men oj vad jag kan brännas om jag blir klämd.

2011-05-26

Kommentar på Mibs inlägg

Till Mib

Tänk att det ska behöva vara så som du beskriver. Först vet man inte om att man har en diagnos alls. Man går bara omkring och tror att man är mer än lovligt dum och korkad. Sen får man reda på att det finns nåt som kanske stämmer in, en diagnos, eller drag av en sådan och börjar fundera på vad det skulle innebära och vad det isåfall gjort med en som person. Sen kanske man får en diagnos och kan börja ana mönster i sin livsväv, man börjar ana varför andra tycker att man är t ex jobbig, intensiv, egensinnig, arg, egoistisk eller vad det nu kan vara. Man börjar förstå varför man är som man är, kanske komma överrens med sig själv, förlåta sig för saker man gjort. Hitta rätt och hitta verktyg för att komma på rätt köl med livet och sig själv. Man får en föklaring till varför man känt sig så där dum, klumpig, oduglig eller vad det nu kan vara.


Om jag förstod dig rätt Mib, så menar du att man slipper må så dåligt över saker man gjort i livet för att man helt plötsligt förstår att man inte hade möjlighet att göra det på ett annat sätt. Att man inte gjort det för att man är dum, korkad utan för att man inte haft rätt förutsättningar och då behöver man inte gå och hänga sig, utan kan se på sig själv med något mildare ögon, förlåta sig själv och inte behöva ha så låg självkänsla längre. För man kunde förbaske mig inte bättre eftersom diagnosen begränade ens förmåga att agera som man "bör".

Efter att kommit så långt kanske man kan få hjälp, man lär sig mer och fler strategier för att fungera mer enligt gängse normer och börjar ta sina första stapplande steg, som den Nya människa man blir. Tillsammans med sorgen såklart över den del av livet som man inte har klarat av så bra innan man förstod varför.Man kanske börjar våga tala om för sin närmsta omgivning hur det ligger till. Man kanske till och med är glad, både för att man vågar men även för att man börjar föstå vem man är, varför man är den man är. Knske till och med hur man kan hjälpa sig själv!

Tyvärr är det nog många runt omkring en som då blir livrädda, som helt plötsligt inte törs umgås med en längre av rädslan av att behöva stå utmed nåt/någon händelse som inte blir tillräckligt normativ i sitt sammanhang. De blir kanske rädda att de ska behöva skämmas/bli utskämda någonstans. Detta trots att de innan vetskapen om detta inte hade några som helst problem med dig som person.
dessa fördommar och krympta själar är inte värda oss som vänner, de kan ta sina rädslor och sitt skitprat någon annanstans. Jag är helt övertygad om att det är de som förlorar mest på den fördomsfulla inställningen. dessvärre tror jag också att den är allt för vanlig!

Kram till alla diagnosmänniskor som får kämpa så innerligt när det finns så mycket annat den energin kunde användas till...

2011-05-25

Luther for president, nej tack!

Jag vet inte hur det är för er, men jag är uppvuxen i Martin Luthers anda. Ni vet han som spikade upp en massa teser på kyrkporten i mellaneuropa nån gång på medeltiden, och som kom att reformera kyrkan. Vad jag menar är att i denne mans kölspår har vi fått lära oss att bl a ha dåligt samvete för än det ena än det andra och det underlättar ju knappast livets alla vedermödor.

Han sitter på min axel och slår med sina pekpinnar de dagar jag känner att jag mår så dåligt att jag helst inte vill gå utanför dörren. Jahaja, så madame orkar inte jobba för brödfödan idag? Är hon lat månne?

Hans kommentarer är syrliga och beska och ger ingen ro i kroppen de dagar man vill följa sitt hjärta och vara rädd om kropp och själ. Passa tiden, tänk på moralen, arbeta i ditt anletes svett, det finns alltid någon som har det värre och jag beskyller honom även för devisen du ska inte tro att du är bra på något, för det finns alltid någon som är bättre.

Om man krachlandat på andra sidan väggen av en eller annan anledning som jag gjort är vägen tillbaka lång. Jag trodde i min enfald att jag skulle kunna börja med att jobba  heltid på en gång när det var dags att påbörja vägen tillbaka. Luther sitter där på axeln och brölar; - jaså du Attan, du är lat och oduglig och ger inget till samhället. Hur länge hade du tänkt att det ska daltas med dig? Nej, bit ihop nu och sätt lite rotation på döfläsket och gör din medborgerliga plikt.

Jag insåg inte att det skulle gå så tungt, att det skulle ta så mycket kraft och energi att komma iväg och göra något på bestämda tider. Efter ett och ett halvt år så tror man ju att man ska vara fit for fight, eller hur? Men det är jag inte, hur gärna jag än vill. Minsta lilla motgång känns som ett oöverstigligt hinder vissa dagar och jag är fortfarande så innerligt trött.

Jag är trött långt in i min sargade själ, det känns som om jag skulle behöva sova i veckor för att komma ifatt mig själv igen. Men det var någon som påstod att det tar lika lång tid att ta sig tillbaka som det tog för att gå in i den där jäkla väggen. Jag vet inte om det är riktigt, men om det skulle vara så skulle jag behöva minst 6 år på mig att komma igen som en hel människa.

Så fort den tanken är tänkt sitter han där igen, Luther med sina pekpinnar och ler hånfullt. Jasså, du är inte till nytta för din omgivning? Har du verkligen gått i väggen? det är inte så att du bara är lat, arbetsskygg? Kanske du tycker att du är bättre än alla andra och inte ska behöva jobba för brödfödan. Alla andra orkar ju fröken lilla?

På detta kommer det samvetet till som gäller familjen. Det känns inte kul att ständigt vara så trött, att få göra de käraste besvikna med att tala om att jag inte orkar hela tiden. De få gånger jag sedan gör det kommer Luther och slår till med full kaft igen; - jaha, där ser du hur glada familjen blir när du orkar lyfta blicken över dig själv och göra något som någon annan vill. Ska du verkligen gå runt här och gömma dig så ofta, unnar du inte din familj den glädje som infinner sig när du gör det du ska? Så självisk du är!

2011-05-24

LSS en hjälp?

Jag var på ett möte med LSS för två veckor sedan. Jag kände att jag behöver någon som finns där och stöttar i väntan på utredningen, under utredningens gång och kanske även efteråt. Någon som inte känner mig privat, någon som är van med diagnosmänniskor.

Det var ett bra möte och en bra diskussion som fördes i hennes kontorskrypin. Jag fick en bra känsla av denna kvinna och ett förtroende för att hon jobbade med något hon trivdes med. En förutsättning för att det ska bli bra resultat.

Eftersom jag inte tillhör personkrets 1 trodde jag först intt att det var möjligt att få hjälp via dem, men även de som "går" under socialpsykiatrin kunde vända sig till dessa handläggare för att söka hjälp. Det var något jag inte hört talas om tidigare, men man lär sig nytt varje dag.

I förra veckan kom så belslutet, de har beviljat mig hjälp en dag i veckan och samtal utöver detta vid behov. Otroligt skönt, en befrielse i att inte behöva stå helt ensam under utredningens gång om jag inte vill. Nu hoppas jag såklart också att de hittar en person som jag trivs med så snart som möjligt.

Hur har ni gjort när ni väntat på utredning eller under själva utredningen? Har ni gått själva? Det är ju så mycket smärtsamma minnen som dyker upp i samband med detta att jag känner mig helt snurrig.

Vem i hela friden är jag?

2011-05-23

Alldeles för trött

Vet ni, när jag läser runt bland lite olika bloggar så kan jag läsa att många föräldrar som har barn med t ex NPF saknar trampet av alla kompisar i barnrummen, alla skrattande kompisar och hallar fulla av skor att snubbla över. Jag kan ju se att det är så det borde vara, men jag, jag är så tacksam att jag inte har det så.

Jag tycker att det är jobbigt med en massa barn omkring mig för jag vet helt enkelt inte hur jag ska bete mig och dessutom ställer de till och de låter nåt alldeles förskräckligt. Det låter kanske hemskt, men jag har jättesvårt för stora barnaskaror som låter, stökar omkring och som frågar om allt möjligt.

Det går bra en liten stund, och då kan jag till och med vara delaktig i buset, men jag tröttnar fort och blir oftast helt slut. Då är det otroligt skönt att ha ett barn som inte har det så.

Idag är jag otroligt nere och jag vet ju att det i första hand handlar om att jag inte sover, så jag orkar inte och då blir jag supertrött. De sista nätterna har jag somnat framåt två halv tre och vaknat igen vid tre-fyra tiden och kan inte somna om. Det funkar verkligen inte, men vad gör man åt det?

Jag kan ju inte gärna äta sömnpiller iallafall det skulle vara någon mindre modell i familjen som vaknar och behöver min uppmärksamhet. Tänk om jag inte skulle vakna?

Så jag är inne i en period av oro, myror i brallan och yrsel. Jag glömmer saker, alldeles för många saker, är splittrad och har svårare än vanligt att behålla fokus. För att inte tala om svårigheter att ta några som helst beslut. Tyvärr överlåter jag gärna till andra att ta mina beslut åt mig närjag mår såhär och det brukar jag ångra bittert när jag är på väg uppåt igen.

Nej usch vad jag svamlar, jag kan inte ens hålla ordning på mina tankar, de är så många som viull ut, men de vill ut samtidigt och det funkar ju inte...


2011-05-20

Personliga motsatser

Det finns inget jag inte kan, men jag törs ingenting...
den meningen kan beskriva mig som barn mer än något annat. Jag hade verkligen en övernaturlig tro på mig själv och vad jag kunde åstakomma. Jag rättade alltid andras felsägningar, om jag var olydig och mina föräldrar hotade med att låsa in mig skulle jag krypa ut genom oljeröret till pannan. Det fanns verkligen ingenting som var omöjligt.

Å andra sidan var jag livrädd att testa något nytt, rädd för att fråga vuxna om hjälp eller gå fram till kiosken och handla själv. Jag vågade inte ens posta ett brev tvärs över gatan, trots att övriga familjen satt i bilen och tittade på. Detta är två sidor av mig jag aldrig fått ihop, två sidor som är som motsatser och inte borde höra ihop.

Jag kunde ägna timmar åt att rita av kartor över olika öar från kartböckerna, färglägga och hitta på olika fakta om invånareantal, hur mycket skog i procent av landytan bara för att sedan kasta den och göra en ny. Jag hade tur som hade småsyskon för det innebar att jag både fick och kunde styra lekarna efter mitt huvud utan kompromisser. Ofta handlade dessa lekar om att bygga och ställa iordning inför leken och när det var klart var jag redan någon annan stans i tanken.

Som vuxen har jag ofta många tankar jag påbörjar men som aldrig blir slutförda. Om det inte är så att jag har en deadline, som när jag pluggade på komvux. Jag hade tre månader på mig att skriva en uppsats. Jag började med att låna en massa böcker i ämnet, jag läste, läste och läste. Sen vat jag inte hur många gånger jag startade datorn, påbörjade ett nytt dokument bara för att fastna i någon av böckerna igen och sedan stänga ner datorn igen frampå småtimmarna utan att ett enda ord satts på pränt.

Dagen innan uppsatsen skulle lämnas in hade jag bara en titel och en massa tankar som for omkring i skallen. Klockan åtta på kvällen öppnade jag det tomma dokumentet och insåg att nu var det bråttom. Klockan 5 på morgonen var jag klar med alla 25-30 sidor. Jag sov en timma och sen hastade jag till skolan för att hinna skriva ut allt och korrekturläsa en gång före klockan 8 då läraren skulle samla in allas uppsatser.

Jag hann i tid, men det tog all min energi och all min envishet för att lyckas. Jag förbannade mig många gånger om den natten för att jag försatt mig i den sits jag var. Samtidigt vet jag att jag aldrig hade kunnat göra annorlunda. Och jo, jag fick mvg för jobbet, både på uppsatsen och på hela den kursen.

Hade någon frågat mig 5-10 år innan om jag kunde ha tänkt mig att plugga igen som vuxen hade jag hånskrattat och sagt, varför då? Aldrig skulle jag sätta mig i en skolbänk igen. Jag har ju alltid trott att jag varit korkad, obildbar tills jag hamnade på komvux. Det gick ju att lära nya saker, det gick till och med bättre än jag kunnat ana, det gick faktiskt rent ut sagt skitbra. Mitt sämsta betyg vart vg i tre av alla olika ämnen - grundämnen, lite extra historia, psykologi och en massa olika dataämnen.

Det var nog första gången i mitt liv som jag var riktigt stolt över mig själv, jag kunde ju och framför allt: jag var inte dum i huvudet vilket jag alltid trott. Jag var då 35 år. Alltså hade jag i mitt dåvarande 35-åriga liv aldrig varit stolt över mig själv. Jag hade alltid trott att jag var dum i huvudet, en som inget fattade eftersom det var så det hade varit i grundskolan. OBS klass, som det hette då och en massa skolk och bråk.

Nej, nu Attan ska här sovas!!!

2011-05-19

Båda sidorna på ett mynt måste betraktas

Det är verkligen så många tankar som snurrar i denna redan snurriga skalle inför min stundande utredning. Varje dag dyker nya saker upp i tanken, framför allt händelser från barndomen och från tiden som tonåring och ung vuxen. Vem var jag som barn, tonåring, ung vuxen egentligen.

Arg, det var jag, mycket arg till och med. På att jag inte fick bestämma, på att livet var orättvist, på att det jag sa inte verkade lika viktigt som det andra sa, på att kvinnor inte var jämlika med män, på att någon med en annan hudton ansågs mindre värd.

Eller, var jag så där arg egentligen? Eller var det kanske så att det är en efterhandskonstruktion till följd av att andra tyckte att jag var så arg? Kan det till och med vara så att jag bara hade mycket högljudda åsikter om allt och ingenting, hela tiden? Att jag som tjej på 70- och 80-talet inte skulle vara sån. Att det var fult att höras för mycket om man var tjej.

Kan det ha berott på att faktiskt ingen riktigt förstod mig som mitt tålamod tröt, att jag var udda i omgivningens ögon och de inte visste var alla mina frågor kom ifrån. Varför mamma! Undrar hur många gånger jag har yttrat de orden genom alla år? Jag har ifrågasatt det mesta sen jag var liten, jag har alltid svarat emot mina lärare i skolan, jag har envist klamrat mig fast vid "sanningar" och vetenskap, år efter år.

De är lätta att förstå, även om det handlar om sånt som är obegripligt. Det är fakta och de går att bevisa. Känslor däremot är svåra, okontrollerbara till viss gräns och svävande och går inte att bryta ner i molekyler eller tillförlitliga skalor. Känslor är antingen svaga eller starka, precis som det de gör med den person de huserar i. De är läskiga och man vet inte vad de vill.

Jag har alltid haft svårt att veta vad folk tycker om mig, vilka känslor jag framkallar hos andra. Å andra sidan är jag otroligt snabb att dömma en person jag själv möter. Efter några sekunder har jag bildat mig en uppfattning om personen är sann eller falsk i mina ögon och mycket mycket sällan har jag haft fel i mitt första intryck. Alltför ofta har jag haft rätt när jag känt att den här personen framför mig är falsk, tyvärr.

Ja, tyvärr eftersom de är allt för många, vilket på så vis gör det till en obehaglig förmåga. Nu har jag tappat både koncentrationen och den gröna tråden i mitt resonemang, så jag går väl och lägger mig istället.

2011-05-18

impulsivitetens baksidor?

I måndags när jag kom hem hade det varit hantverkare här för att installera min tvättmaskin i badrummet. Ja, de var ju inte klara riktigt, men det var ju bara avloppet som saknades. Dvs röret som ska gå till golvbrunnen från tvättmaskinsslangen. Jag hade ju fått hjälp att bära upp den från källarförådet av lillebror som fick komma hals över huvud eftersom jag såklart hade glömt be någon om hjälp inför måndagen.

När vi då bar den uppfär trapporna slant jag och trillade vilket resulterade i att jag tappade taget om maskineländet så den slog i fronten i trappan lite grann. Därför var jag lite orolig att det hade hänt något med den, så när jag fick se att det "bara" var detta avloppsrör som saknades körde jag igång maskinen med lite tvätt i för att se att inget gått sönder.

Ja som ni säkert räknat ut så rinner ju självklart vattnet ut på golvet då tvättmaskinen tömmer, vilket den gör tre gånger sammanlagt med sköljningarna under en 40 graders tvätt. Hade jag tänkt på hur jag skulle lösa detta i min iver att se så allt fungerade tror ni? Nej, såklart hade jag inte haft en tanke på det när jag satte igång maskinen.

Jag står i köket och lagar mat då jag hör det välbekanta ljudet från badrummet som tvättmaskinen utbrister sekunderna innan den ska till att tömma första omgången tvättvatten. Paniken stiger i takt med att vattnet rinner ut och jag står huvudstupa i städskåpet letandes efter två hinkar att fånga upp vätan med. Det är nu jag inser att det kanske var lite väl impulsivt och att min företagsamhet kanske  inte alltid är så genomtänkt.

Om jag tagit mig några få minuter och tänkt igenom det hela hade jag givetvis kunnat se vad som komma skulle, men är man impulsiv så är man. Så där fick jag vackert springa mellan kökets kastruller och badrummet och byta hinkarna i fastplay...suck!

Visst är det bra att vara snabb ibland, men vissa gånger kunde man ju önska sig en lite längre startsträcka. Till slut var sista hinken tömd, golvet torkat i badrummet och maten klar att imundigas. Men det var sista gången jag tvättade utan avlopppsrör samtidigt som jag har kökstjänst.

2011-05-16

Slappa handslag får mig att må illa

Sent som Attan precis som vanligt, ja tänk att det ska vara så svårt att komma i säng. Lika samma varje kväll...

Det är så mycket som snurrar i skallen, inget är som väntans tider heter det ju, men jag tror inte att de menade just väntan på utredning. Men det stämmer ju lika bra då som annars.

Jag har alltid haft svårt att fungera i ett förhållande, jag vet inte om det är särkilt ovanligt iofs men det har iallafall aldrig gjort det för mig. Att träffa någon, bli kär och starta en relation har inte varit det svåra, det har för det mesta gått ganska bra. Jag vet inte om det beror på att jag alltid varit ganska rakt på sak eller om det bara varit tur. Jag har för det mesta lyckats få till en träff och en början med de jag gillat.

Men sen...det är liksom då det skiter sig. Jag vet ju inte exakt när eller varför det inte har fungerat, men efter ett tag så orkar jag inte med allt som man "måste" i ett förhållande. Jag har alltid haft svårt att tro på att de verkligen älskar mig, vilket i sig säkert inte är ett dugg ovanligt men jag måste ha bekräftelsen i ord annars blir jag så osäker på vad de egentligen menar med det de gör. Det funkar inte att visa i handling för då har jag alltid gått och grubblat på om de menar si eller så, vad de olika handlingarna betyder.

Nej, tydligt och klart måste det vara och tyvärr är det ju så att många anser att orden kan man säga oavsett om man menar det eller inte och visst, det är säkert sant. Men inte för mig, jag känner mig aldrig säker om jag inte får höra de där orden. Sen har jag ofta tyckt illa om beröring om det inte är när jag vill, jag har ofta känt mig kränkt om någon tar i mig om jag inte vill det, och det gäller den minsta lilla beröring oavsett var. Jag blir osäker på vad de vill, om de vill något och isåfall vad förväntar de sig av mig i den situationen. (Lös/slapp beröring är nog bland det värsta jag vet, lite sådär som slappa handslag känns som en död fisk i handen, det har alltid gett mig kalla kårar. Nej det måste kännas så jag vet vad som händer).

Då jag frågat får jag oftast svaret att det är beröring utan krav, men i min skalle existerar inte det. För alltid vill man ju något med en beröring. Känna sig älskad själv, få ge värme eller kärlek för att få detsamma tillbaka. Då detta händer börjar jag känna mig obekväm, orolig och påpassad. Tankarna har börjat fara runt där inne, vad vill människan, vill han att jag ska göra något?

Sen har jag alltid varit en person som vill ha extremt mycket egentid, annars står jag inte ut. Men ibörjan av en ny relation oavsett med vem blir jag ofta ganska intensiv, talar om allt möjligt och omöjligt. Berättar än det ena än det andra om mig själv för jag vill inte att någon ska käna sig lurad på mig som person, på vem jag är. Jag vill ju inte undvika mina fel och brister så att de i ett senare skede blir besvikna. Detta innebär ju dessvärre ofta att jag berättar saker om mig själv som jag egentligen inte ville att denna människa skulle veta.

Samtidigt som jag har ett stort behov av egentid vill jag träffa den jag har kär hela tiden i början av en relation, vilket säkert är något alla vill, men efter ett tag blir det gärna för mycket när jag åter igen vill ha min egentid tillbaka. Detta gör ofta att jag känner mig snärjd, inlåst i en relation och efter en tid står jag inte ut längre utan går min väg.

Samtidigt vill jag ju inte vara ensam resten av livet. Det är nu drygt åtta år sedan jag hade en relation med någon jag tycker om, förutom mitt barn då såklart. Men eftersom jag är ensamstående med i stort sett obefintligt kontaktnät har jag inga större möjligheter att göra något åt den saken, eller tid till att bara vara jag. Jag är mamma nästan dygnet runt eftersom mitt barn har ärvt en hel del av sitt beteende från mig...ja ni fattar säkert med tanke på att jag står i kö för utredning. Så det blir nog en enkel till glasberget ;)

That´s all folks for today...nu är jag för trött!


2011-05-15

8-åring promenerar i fel riktning på Autobahn

När jag var liten var jag väldigt ofta osams med min pappa. Inte för att han eller jag var ovanligt stränga eller benägna att bråka, utan snarare för att vi båda hade en vilja av stål, gärna ville ha det på vårt vis och för att vi var så väldigt lika.

Jag tror inte jag känner någon som kunde dra sådana ramsor med svärord som han kunde, jo jag skriver kunde för om han fortfarande gör det så är det någonannanstans och inte här på jorden. Det kunde räcka med en tappad skruvmejsel så duckade hela familjen. Inte för att han kastade något omkring sig utanför att de ramsor som därpå följde var i hetaste laget!

Jag har varit likadan genom hela min uppväxt, värst har nog "döda" ting råkat ut, då brister mitt tålamod på två röda. Jag var mycket arg som barn, är det fortfarande även om jag idag kan bita ihop. Jag vet inte om det är bättre eftersom jag inte hittat  något sätt att ge utlopp för denna ilska, så nuförtiden stäger jag den inne. Bara att hoppas att den bubblan inte brister.

Att jag och min pappa var ofta osams mellan all kärlek som fanns där kan ju också bero på att jag alltid har haft oerhört svårt att acceptera auktoriteter genom livet. Ingen ska någonsin tala om för mig vad jag ska tycka, göra eller säga. Varken då eller nu, så gissa hur bra det gick med en far som väldigt gärna ville bestämma?

En incident från min barndom talar sitt tydliga språk. Vi var på semester i Tyskland och på en rastplats efter autobahn där jag och min pappa blev osams, orsaken är glömd men det var förmodligen inget allvarligt. Det är inte helt omöjligt att jag fick en tillsägelse att vara tyst, vilket hände mycket ofta. Jag pratade nämligen oavbrutet som barn och hade jag inget att säga förde jag en massa ljud av olika slag.

Pappa sa att jag var vaccinerad med grammofonstift, och det var jag nog också. Nåja, tillbaka till autobahn. Jag kan väl ha varit sisådär 8-9 år på sin höjd och jag blev så rasande arg att jag bestämde mig för att gå hem. Jo, jag skulle gå hem på autobahn i Tyskland!!! Pappa tyckte att gå du bara, du kommer snart tillbaka.

 I ren ilska marscherade jag ut på autobahn med föresatsen att gå hem. Det var tur att jag hade en mor som inte var lika arg, för jag gick. Pappa tycke att det bara var att vänta, jag skulle snart komma tillbaka...men det gjorde jag inte. Efter en bra stund blev min mamma såpass orolig att hon gick efter. Hon hade göra en bra stund att hinna ikapp den där ilskna ungen på väg åt helt fel håll på autobahn i Tyskland, och en god stund att få henne att följa med tillbaka.

Undrar vad som hänt om bara jag och min pappa varit där? För ingen av oss tyckte om att ge sig...det var nog tur för mig att mamma var med den gången.

2011-05-14

Känslosvammel & verklighetsflykt

Idag blev det en dag med verklighetsflykt. Jag tog min kamera och satte mig i bilen och åkte mot okänt mål, så skönt att slippa tänka på allt som framtiden kommer att bära med sig. Det finns två saker här i världen som får mig att sluta tänka, det ena är att spela hårdrock på hög volym i bilen och sjunga med så högt jag orkar eftersom ingen ändå kan höra hur det låter. Och det andra är när jag letar motiv att fota.

Visst hann jag med lite annat också, men jag undvek det som gick i möjligaste mån. Ibland undrar jag om det bara är jag som önskar att man kunde ta semester från sig själv? Bara åka iväg och lämna alla gamla minnen och tankar hemma och bara få vara. Jag skulle villigt betala en stor summa pengar. Jag vill ju inte bli av med alla dessa tankar, minnen och ältande funderingar för alltid. Bara kunna få slippa mig ibland, för jag ska säga att jag är så innerligt trött på mig själv ibland.

Ni andra kan ju skatta er lyckliga när mina funderingar och nedåtgående spiral av katastroftankar övermannar mig, för ni kan ju gå hem till er. Men jag, jag måste sitta kvar och lyssna till de där oavbrutna ofilosofiska tankarna som hakar upp sig likt en gammal Lp-skiva med alldeles för många festrepor i.

Undrar hur många gånger jag tänkt samma takar och hur många gånger jag förbannat mig själv för det? Likförbannat hittar jag inte rewind-knappen. När jag var liten kunde jag fastna i en låt som jag gillade och spela den om och om igen, flera gånger varje dag i veckor för att sedan inte lyssna på den igen. Jag blev alldeles manisk på en låt och tyckte så mycket om den att jag inte tröttnade. Jag kan fortfarande bli sån även om det inte händer lika ofta och nuförtiden kan jag sluta eftersom jag har fler än mig själv att ta hänsyn till.

Konstigt nog fastnar det lika ofta en låt jag tycker är dålig i mina tankar som en jag gillar. Den kan snurra runt där inne i skallen i flera veckor till och från och jag blir fullkomligt galen för det går inte att få det att sluta. Jag undrar om det är likadant med tankarna, att de dåliga fastnar hårdare i minnet än de bra och isåfall varför. Är det ett sätt man lärt sig att tänka, nån jantelag som säger att man inte ska tänka för mycket på de bra sakerna, så man inte blir så besviken eller är det bra jag som tänker så?

Igår hade jag en massa tankar som jag hade behövt få ner här, men blogger hade gått i strejk och jag har så många tankar som far omkring i överljudsfart här inom mig att jag glömmer vissa av dem lika fort som de dyker upp. jo, de brukar komma åter, men jag vet aldrig när och inte om de överrensstämmer med den första tanken. Och så sägs det att vi är dem vi är, man jag undrar det ja, om vi kan formlera om våra tankar från en dag till en annan då borde ju även vi vara lite granna av någon annan?

Vem vet vad en tanke är, och vem vet om det är min egen eller om det är någon annans tanke jag har som jag gjort om till min egen efter att blandat ihop den med mina egna. Och hur vet man att en känsla är äkta och inte ett minne av hur den känlsan kändes igår, förra veckan eller när jag var liten? Är det så att det är hjärnans minne av känslan vi känner, eller är det en ny känsla? Om den är ny, hur vet vi då att det är en sann känsla om vi inte känt den förut?

Nej, nu ska jag nog sluta innan jag svamlar iväg allt för långt...nu ska jag gå och sova innan känslan av trötthet blir övermäktig, eller iallafall minnet av den känslan...SUCK!!!

2011-05-12

Då sitter jag här med mina tankar igen, det blir nog ett rörigt inlägg idag eftersom det känns som om de där 2% neuroner som kan sova i vaket tillstånd i hjärnan redan gått och lagt sig. Som sagt, det är mycket som knackar på hjärnbarken och vill ut, men jag ska försöka att inte ta allt för mycket på en gång.

Något som jag mer och mer har märkt av senaste tiden är att jag bli allt mer störd av vissa sorters ljud. Jag har inte inte tänkt så mycket på det tidigare så nu undrar jag såklart om det är för att jag funderar mycket mera på hur och varför jag beter mig som jag gör i olika situationer, eller om det helt enkelt är ett nytt fenomen i min tillvaro.

Ett av dessa ljud är porslinsskrammel och vanligtvis brukar det ju vara så att man blir mest störd av ljud som orsakas av andra, men det är lika illa oavsett om det är jag eller någon i min omgivning som står för de skärande ljudvågorna. När jag skriver skärande så menar jag det också, det gör faktiskt fysiskt ont i öronen när jag plockar tallrikarna ur diskstället för att trava dem i skåpet.

Jag kan inte påminna mig om att jag reagerat så starkt på liknande ljud tidigare. Visst har jag alltid haft mer eller mindre svårt att behålla focus på mitt eget i en omgivning full av prat och tillfälliga ljud, men inte hört dem så intensivt som nu och inte med samma intensitet. Nu är det ju möjligt att det hänger samman med stress och dåliga nattvanor, men ändå...

Det kan ju rent av vara så att det är min hjärna som "letar" symptom inför min utredning för att jag inte ska gå omkring och vara så rädd föratt jag tillhör de normalstördas massa. Att jag bara ute efter en ursäkt att slippa ta ansvar för mina dåliga beslut och val jag gjort i livet. För de är onekligen många och sällan fattade på rena fakta utan för det mesta i ren panik för att det överhuvudtaget ska bli ett beslut.

Om jag ska kunna fatta ett beslut behöver jag antingen oerhört lång tid på mig så jag kan gå och våndas i veckor över hur fel jag kommer välja, analysera varje möjlig och omöjlig konsekvens och ta dem i beaktande eller så ska jag ingen betänketid ha alls, så jag inte hinner fantisera ihop rena skräckscenarion av mina val, när jag nu ändå alltid väljer "fel".

Finns det jobb som konsekvensanalytiker så ligger jag helt klart mycket bra till för att få det jobbet och dessutom utföra det med beröm godkänt!

Näe ni, nu har nog resten av det där sammatagna antalet neuroner i hjärnan somnat och 2% av dem snarkar, för nu tappar jag den gröna tråden hela tiden...jo hos mig är tråden grön, har alltid varit och kommer alltid att vara grön.
Snipp Snapp Slut

2011-05-11

Utredningsfundersam & vitaminbristande förmågor

Här sitter jag och kan inget annat...eller det kanske jag kan, men inte sova just nu. Jag vänder och vrider, svettas och fryser. Jag vet inte vad det beror på, bristen på B12:or, att jag glömde fylla på mitt medicinskåp med setralin i påskas och sen inte kommit mig för att hämta mer, att det är för mycket omkring mig just nu så min PTSD ökar igen eller har jag helst enkelt gått och blivit en klimakteriekossa?

Jag vet inte, men jag har för mig att jag läste om just det, att man kan få tidiga klimakteriebesvär om man lider at stressyndrom, har ångest och är utmattad rent psykiskt. Å andra sidan kan visst bristen på B-vitamin 12 spöka runt och ställa till både det ena och det andra i kroppen. just nu, när jag inte kan sova så skiter jag ju högaktningsfullt i vilket bara det kunde sluta så jag får ro.

Sista tiden har jag känt mig helt slut, dvs orkeslös. Jag är bara trött, trött och trött. Visst det har hänt mycket omkring mig med sjukdomar, bränder och en massa möten som tar på krafterna. Frågan är bara vad jag ska göra för att vila upp mig eftersom jag inte kan sova.

Fick besked häromdagen att min utredning ska köpas in av mitt landsting av ett företag som kommer till min ort så jag kan göra den på Habiliteringen här hemma. Dessutom hade chefen på habiliteringen fått beskedet att de trodde att de skulle kunna påbörja det hela före sommaren. Jag hoppas verkligen att det blir så eftersom de från början pratat om att jag skulle få åka till en större ort och genomgå det hela.

Det ahde isåfall ställt till det hela avsevärt. För det första hade det ställt till stora bekymmer vart jag skulle göra av mitt barn under tiden, jag hade förmodligen inte klarat av att åka dit själv eftersom det tillhör en av mina svårigheter att åka själv till okänt mål med okända händelser. Sen hade det ju självklart inneburit  mycket större kraft och energi av mig än att göra det på hemmaplan.

Jag önskar verkligen att jag hade någon att dela alla dessa tankar och funderingar med, men det har jag inte. Jag kan heller inte tala om för min mamma att jag ska göra denna utredning trots att det skulle behövas enligt hab. Men eftersom vi alltid haft en mycket skör relation så kan jag inte det. Jag är heller inte så säker på att hon skulle tillföra utredningen något matnyttigt eftersom hon inte ens "kommer ihåg" att min bror hade stödundervisning i skolan.  -Nej, det hade du inte alls! Det är hennes respons på hans problem i skolan, så jag är mer orolig att hon skulle ställa till än ställa till rätta i det fallet.

Nej, nu har jag svamlat färdigt för inatt, nu ska jag se om jag kan sova en stund innan det är dags att gå upp.

Fridens Liljor


2011-05-10

Tankar, och då menar jag inte bilen

Det känns verkligen läskigt att tänka på vad denna resan kommer att föra med sig. Jag kanske måste lära om hela livet, gå igenom allt en gång till för att förstå. Både mig själv och varför det blev som det blev. Jag kanske måste se på livet genom helt andra ögon än de jag använt hittills. Det är läskigt och spännande på en och samma gång.

Jag står i kö för att göra en utredning inom npf, och jag har ju mina misstankar om resultatet. Men ibland blir jag rädd, tänk om jag har fel, tänk om jag inte uppfyller några diagnoskriterier? Vem är jag då? Bara en idiot som inte klarar av livet som jag borde när det blir svårt? Som inte reder upp trassel på kablarna som alla andra kan?

Jag har ju på något sätt satt allt mitt hopp till detta, som en förklaring till varför mitt liv varit som det varit. Varför jag alltid har känt det som om jag lever i en glasbubbla, som en betraktare av livet snarare än en deltagare. Alltid sagt fel saker i fel tillfälle, alltid haft en näst intill okontrollerbar ilska inom mig som jag aldrig lärt mig hantera utan att den äter upp mig inifrån om den inte får utlopp.

Varför jag haft ångest sedan jag var 6-7 år och inte kunde somna om kvällarna. Bara låg där och kände mig panikslagen för att jag inte kunde röra mig, som om kroppen sov fast hjärnan var vaken.

Ja, det finns nog tusen saker jag skulle kunna nämna här och nu, men jag ska inte ta allt på en gång. Men mina tankar är splittrade, för samtidigt vill jag ju inte ha någon diagnos för tänk om samhället anser att jag inte är fullt kapabel att ta hand om mitt barn längre om det är så? Usch, jag är rädd, rädd för vad denna resa kommer att göra med mig, vem är jag?

Men nu är resan påbörjad en gång för alla så det är väl bara att gilla läget? Jag vill ju gärna veta vem jag egentligen är, det är ju en av de saker jag funderat på hela livet. Tänk om jag kan få ett svar på det nu., men tänk om det är någon jag inte vill känna längre? Jag kanske är en förskräcklig person som inte har något att ge, vare sig till mig själv eller någon annan.

Det sägs ju att man inte kan älska någon annan omman inte älskar sig själv, men det tror inte jag på. Inte fullt ut iallafall, för om det är så då finns det en himlans massa barn som inte är älskade i världen. Många många fler än vi någonsin kunnat ana och det vill jag verkligen inte tro på. För jag älskar min unge så mycket som det någonsin går, trots att jag inte älskar mig själv.

Mot okänt mål

Terra incognita - okänt land, precis så känns det just nu. Jag är på väg till okänt land utan vare sig karta eller kompass. Dit ingen vuxen jag känner på allvar bor. Jag är just nu i ingemansland mittemellan de normalstördas fastland och npf-öarna. Jag vet inte vem jag är, jag vet inte hur jag hamnade här och inte hur länge jag ska vara här. Jag vet inte när jag får min karta i hand så jag vet mot vilken av dessa öar jag ska bege mig.

Är det till ADHD:arnas ö, kanske till de högfungerande autisternas ö, till aspieön eller till någon av de öar med ett gytter av olika diagnoser? Vilken ögrupp är min, var finns mina gelikar? Tänk att jag navigerat vilse i de normalstördas land i så många år utan att ens veta om att jag haft fel karta i min hand. Och tänk så många gånger jag undrat vad jag gör här där ingen är som jag, där jag inte känt igen mig  och alltid kännt mig fel.

Jag startar denna bloggen för att jag vill vara anonym med alla mina tankar och funderingar utan att behöva begränsas av släktingar, vänner och bekanta i min omgivning. För att jag ska kunna berätta ur hjärtat utan att behöva såra någon eller lämna ut någon. När min resa till det okända landet har fått en destination kanske jag väljer att bli mer offentlig, jag får se. Men i nuläget måste jag få navigera ifred.

Jag hoppas att det inte kommer att ta alltför lång tid att få min karta utskriven, men under tiden kommer jag att berätta en hel del fuderingar, vardaghinder och glädjeämnen som på olika vis är relaterade till min npf-resa. Jag hoppas att du kan tänka dig att följa med, för vem vet vilka äventyr som vi kan uppleva efter vägen?